Det var en fin julkalender med en berättelse som fortsatte i lucka efter lucka. Mamma hade köpt den utomlands. Gissa om hon blev arg när hon märkte vad vi hade gjort! Helig vrede har jag tyvärr inte ärvt av min mamma, fastän jag gärna skulle ha lite mer av den varan. Istället har jag varit mera snäll av mig, fast det blir svårare för varje år det också. Att vara vuxen och ärligt, härligt god och snäll, är ingen lätt sak. Tomten vill fortfarande veta om du varit snäll – men också varför.
Jag har varit snäll för att det är roligare, och ibland också enklare, att vara snäll. Jag orkar kanske inte ta strid så ofta som jag borde. Orkar inte gå in i en kamp där osnälla saker blir sagda, i osnäll ton. Lathetssnäll alltså. Inga julklappar delas ut för sådan snällhet.
Jag är också snäll i bemärkelsen ”dumsnäll”. Jag tar på mig uppgifter jag inte skulle behöva göra, bokar kalendern full med tjafs och klagar på att jag är stressad. “Snällhetsfällan” kallar själavårdsläraren Virva Nyback den sortens osunda snällhet. Hon skriver i stiftets årsbok om hur falsk snällhet, som ofta bottnar i rädsla, hindrar oss från att vara oss själva. Många vuxna bär inom sig ett falskt snällt barn som mest av allt vill vara till lags – för att bli älskat. Men den falska snällheten, säger Nyback, är “ingen godhet, varken mot en själv eller andra”.
Äkta snällhet hör ihop med godhet, medan falsk snällhet har starka kopplingar till dagens duktighetskultur. Den sunda snällheten ryggar inte för att säga NEJ när det behövs. Och dessutom – den som inte kan säga NEJ kan inte heller helhjäratat säga JA.
Varför har du varit snäll?