Stiftsdagarna var något av ett välkommet förklaringsberg. Men liksom lärjungarna på sin tid måste stiftsdagsdeltagarna gå ner från berget och tillbaka till vardagen. Liksom på lärjungarnas tid sker det dock inte heller nu utan kyrkans Herre, utan tillsammans med honom.
Mitt i allt det positiva fanns naturligtvis också sådant som väcker frågor. En del oroliga, andra nyfikna.
Till de oroliga frågorna hör hur vi i praktiken ska visa varandra den respekt och den bekräftelse som i olika sammanhang betonades då våra åsikter och uppfattningar går isär.
I centrum för respektmarkeringarna fanns det som i förslaget till strategi för Borgå stift betecknas som en ökande teologisk polarisering, som ”konkretiseras bland annat i ämbetsfrågan och diskussionen om homosexualiteten”.
Biskopen vädjade för sin del om att ”man inte skall splittra kyrkan genom att dra sig undan samarbetet och gudstjänstgemenskapen. Sin övertygelse kan man behålla. Man kan inte tvinga någon att frångå sitt samvete. Därför har vi i vårt stift inte tillgripit rättsliga åtgärder mot dem som vägrar samarbeta med kvinnliga kolleger. Men vi har i det lilla Borgå stift inte råd att på den här grunden gå skilda vägar och därmed slösa bort det rika arv som vi fick när stiftet kom till genom ett målmedvetet arbete över alla religiösa och politiska skiljelinjer.
Samma principer gäller i frågan om kyrkans inställning till välsignelse av registrerade partnerskapsförhållanden.”
Ur ett respektperspektiv ter sig markeringarna samtidigt välkomna och utmanande.
De är välkomna som klara belägg för att existerande teologiska problem utan omsvep erkänns. De är välkomna för att de klart signalerar att alla parter har orsak att titta sig i spegeln och fråga sig hur problemen kunde åtgärdas.
De är problematiska därför att de inte innehåller lika klara besked om hur vägen framåt ser ut, hur svaret på frågan kunde se ut.
Av vissa reaktioner att döma blev intrycket därmed att de som inte kan godkänna kvinnliga präster endast har att tiga och samarbeta.
Intrycket blev också att i stort samma kommer att gälla dem som inte anpassar sig om eller då kyrkan går in för att välsigna homosexuella parförhållanden.
Till denna del blev talet om ömsesidig respekt och bejakande av varandra inte helt trovärdigt och övertygande.
Å andra sidan kan det inte heller kallas ömsesidig respekt om de som inte delar kyrkans officiella syn på kvinnliga präster totalvägrar i frågan om samarbete inom de ramar som deras kyrka har slagit fast.
Det är inte att visa respekt för fattade beslut och övertygelsen bakom dem om man låter sin egen övertygelse i ämbetsfrågan väga tyngre än gemenskapen kring det nattvardsbord dit Kristus själv kallar. Det är inte att visa ömsesidig respekt att därmed i praktiken bryta kyrkogemenskapen.
När det gäller ämbetsfrågan är det inte längre frågan om vad de olika parterna tror eller anser. Det vet alla och det har alla redan länge vetat.
Det kan därför inte heller längre anses förnuftigt att öda tid och krafter på att teologiskt eller på annat sätt försöka övertyga varandra i frågan. Det har inte lyckats och kommer inte att lyckas.
Det enda som är värt seriösa ansträngningar är att glömma det som varit och försöka visionera om hur det kunde vara.
Frågan som nu måste ställas är därför om det finns några som helst förutsättningar för sådana praktiska arrangemang som kunde göra det möjligt att börja dela den gudstjänst- och nattvardsgemenskap som vi som Kristi kyrka är kallade att dela.
Vägrar bägge parter, eller den ena parten för den delen, att på något sätt tänka om är det bara att konstatera att gemenskapen är bruten. Det kräver redan normal hederlighet men också den efterlysta ömsesidiga respekten och bekräftelsen av varandra.
Också efter det måste man visserligen hoppas på ömsesidig respekt, men då på distans.
Som det ser ut i dag hoppas förmodligen många att ens en distansrespekt skulle vara möjlig.