Domus på latin betyder hus och de latinska orden “domus dei” står alltså för Guds hus. En domkyrka är stiftets “domus dei”, huvudkyrka och lokalförsamlingen kring den kallas domkyrkoförsamling, förklarar akademilektor Birgitta Sarelin vid institutionen för praktisk teologi i Åbo.
Från ordet domkyrka kommer sedan domkapitel och domprost. På medeltiden var domkapitlet ett kollegium av präster som förrättade daglig bön och bibelläsning i domkyrkan. Efter reformationen blev det i stället stiftets ämbetsverk.
En domprost är kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen och dessutom vice ordförande i domkapitlet.
Under medeltiden firades ingen särskild domsöndag. I 1686 års kyrkolag stadgades att evangeliet om domen alltid skulle förkunnas söndagen före första advent. I Sverige började den söndagen kallas domssöndagen år 1921. Hos oss i Finland infördes domsöndagen ( ett ”s” hos oss, två ”ss” i Sverige) i handboken först år 1958.
På domsöndagen förkunnas evangeliet om domen. Ett glatt budskap, trots att dagen fått en dyster karaktär.
– Man har sett texten så allvarlig att dagens liturgiska färg ibland varit violett, allvarets och botens färg. Då har man fokuserat på getterna på den vänstra sidan. Man har inte insett att dagens rätta karaktär är hopp och glädje för dem som litar på och väntar på Frälsarens ankomst i härlighet, säger Sarelin.