Det låter som en mardröm, men i själva verket vill jag inte vara någon annanstans i hela världen. Det är Allhelgona, jag är femton år och jag är på Höstdagarna.
Tio år har gått sedan den där smått magiska helgen i Tammerfors men minnena är ännu förbluffande starka. Vissa av dem återvänder med hjälp av sparade fotografier, andra genom att blunda och tänka sig tillbaka.
Utöver massinkvarteringen minns jag bussresan, den ljuslila blusen och min första, kanske mindre lyckade, erfarenhet av brun-utan-solkräm. Jag minns bibelstudiehållaren som bröt på tyska och de sluttande bänkraderna. Jag minns kompisens galna permanent och tandställning. Jag minns diskussionerna kring matbordet och nyvunna vänner. Jag minns kvällsmässan i Kalevakyrkan och hur viktigt det var att få sitta bredvid precis rätt person, men också gudsnärvaron och lugnet.
När jag var tonåring och besökte Höstdagarna pågick en svacka, med bara några hundra deltagare på plats. Förra Allhelgonahelgen hade över tusen ungdomar hittat till Tammerfors. Trots att mina minnen i efterhand inte präglas av religiösa insikter av det livsavgörande slaget vet jag nu att stiftets största ungdomssamling är både viktig och nödvändig. För många unga är det kanske det första mötet med en kyrka som varken är torr eller omänsklig.
Tack till Höstdagarna för det.