De nyheterna kommer medan vi ännu både individuellt och kollektivt bearbetar de obegripliga massmorden i först Jokela och sedan i Kauhajoki.Efter tragedin i Kauhajoki skrev Kyrkpressen bland annat följande på ledarplats:
”Människan har för sin del förvandlats till verktyg för primärt ekonomiska intressen och till en aktör som förväntas anpassa sig till det som är ekonomiskt effektivt och resultatgivande.”
Resultatet av detta sammanfattades med konstaterandet att ”vi varken uppfostras till eller förväntas vara balanserade, harmoniska människor utan snarare resultatinriktade och maximalt lönsamma produktionsenheter”.
Nu har detta resonemang åter en gång aktualiserats på ett brutalt sätt.
Praktiskt taget alla expertkommentatorer har nämnt det kalla, prestationsfixerande och individualiserade klimatet som en övergripande orsak till tragedierna. I det klimatet är det allt färre som vågar be om hjälp med sina problem. Bättre blir situationen inte av att utvecklingen på många olika sätt försämrat möjligheterna att effektivt och i god tid ge hjälp.
Om man varken vågar be om hjälp eller orkar tro att man kan få hjälp är det självklart att hjälplösheten tar överhanden. Då hjälplösheten blir för stor tar det totala mörkret över och leder till hopplösa handlingar.
Vad allt som döljer sig bakom de aktuella hopplösa handlingarna vet sist och slutligen endast de som begick dem. Mycket tyder i alla fall enligt experterna på att de förmodligen har en gemensam nämnare: misslyckande. Eller kanske rättare sagt en intensiv känsla av misslyckande, som leder till en lika intensiv känsla av utanförskap. Inombords blir man ensam trots att man till det yttre förefaller vara en del av gänget.
För en del har misslyckandet ekonomiska förtecken, för andra är det frågan om misslyckande i äktenskapet eller en sviktande hälsa som föder tvivel på möjligheten att lyckas prestera det som förutsätts av en ”samhällsduglig medborgare”.
Men misslyckandet som sådant är kanske ändå inte den egentliga orsaken till de hopplösa handlingarna. Den egentliga orsaken måste sökas i det som sker bakom det som synes ske.
Om det samhälle och den närmiljö vi lever i genomsyrades av en människosyn där vi alla är värdefulla skulle den också genomsyras av en barmhärtig inställning till varandra.
I en sådan miljö skulle det vara tillåtet att misslyckas och starta om. Ja inte bara det. Det skulle vara naturligt att vi alla kan misslyckas och att vi alla då och då måste börja på nytt.
Ett av Bibelns centrala budskap, som därför också måste vara kyrkans centrala budskap, är just denna barmhärtiga inställning.
Frågan nu är hur kyrkan ska kunna kommunicera sitt budskap på ett sådant sätt att det leder till ett mänskligare samhälle där vi ses och bedöms som människor skapade och älskade av Gud och inte som produktions- och konsumtionsenheter.
Samma Bibel varnar oss också för den ondes förmåga att förvrida synen på oss. Svart blir vitt, vitt blir svart, rätt blir fel och fel blir rätt.
Är det inte just det som har skett då samhället har blivit dödligt sjukt i sin frenetiska jakt på lycka och framgång? Är det inte just det som har skett då vi i namn av att göra allt bättre för människorna i stället gör livet olidligt för en del? Är det inte just det som har skett då vi i våra försök att skapa ett vackert och friskt samhälle skapar ett samhälle som är dödligt sjukt? Och som vi sett, för en del konkret dödligt sjukt.