Skurkaktiga politiker, mord och mörka gränder är vardag för deckarförfattare Ramona Fransson från Sverige. Hennes senaste bok Älskling, vi blir inte med barn, är något helt annat.
– Från det att jag var tjugo år 1976, fram till 1993 kämpade jag för att få medicinsk hjälp att bli med barn. Ofta kände jag mig kränkt som patient, så utsatt. Därför ville jag skriva en samtalsöppnande bok som jag hoppas att särskilt vårdpersonal läser. Jag får många berättelser på e-posten av människor som har liknande erfarenheter.
Evighetsväntan
– Att önska sig barn men inte bli gravid är som att sitta på en karusell, jag såg bara gravida magar överallt.
Svårast var ändå det eviga väntandet.
– När vi försökt få barn i ett år, den tid du måste försöka för att överhuvudtaget få träffa läkaren, beställde jag tid på sjukhuset. Jag fick tid efter ett halvår. Också behandlingarna innehöll långa väntetider, tre månader för vissa resultat. Det var en evighetsväntan.
Hos personalen råkade Fransson ut för mycket oförståelse och överlägsen attityd. Hon klappades på huvudet och fick tjata sig till vissa provsvar, en del levererades endast på latin så hon satt på stadsbiblioteket och översatte.
– Du är extra känsligt när det gäller din förmåga att få barn. När läkaren inte ens bemödat sig att läsa din journal känns det hemskt.
Normal igen
På privata sektorn mötte Fransson äntligen ”drömläkaren”, docent Lars Nilsson på Sahlgrenska i Göteborg.
– Han tog sig tid att prata och visade både empati och förståelse. Jag lärde mig också att barnlöshet inte är något att skämmas över, även om det ibland känns som om man borde göra det.
Egentligen är det frågan om en sjukdom bland andra. Det betyder också att du som patient har rätt att ställa krav på vården, men det vet inte alla om. Alla vågar inte heller. Fransson däremot tvekade inte inför att sopa bordet rent hos läkarna. Hon pressade fram resultat och remisser och gick också igenom två stora behandlingar.
– Men efter andra försöket kände jag inte längre igen mig själv och min man kände sig bokstavligen som en avelshingst. Det var han som fick iväg oss till en psykolog.
För första gången på länge lyckades Fransson lägga barnlängtan på hyllan och lyssna på sin man. ”Betyder jag ingenting för dig om vi inte kan få barn?” undrade han.
– Jag insåg att jag drivit barnkarusellen för långt, nu fick det vara nog.
Behandlingarna avslutades. Sakta men säkert började ett normalt liv återvända.
– Det tog lång tid men det var underbart. Jag kände mig som en normal kvinna igen. Det var som om en dimma försvann och solen äntligen kröp fram igen.
Läs mera i Kp 44/2008.