Hur strategipappret ser ut återstår följaktligen att se. Det man i alla fall redan nu torde kunna säga är att frågan inte kommer att vara om kyrkan ska ha missionsarbete, utan hur det arbetet ska se ut, utformas och organiseras.
Jesu missionsbefallning i Matteusevangeliet 28:16-20 sammanfattar kyrkans övergripande uppgift: att göra alla människor i hela världen till Hans lärjungar. Medlen är att döpa dem och att lära dem att hålla buden.
Med tanke på hur ordet mission i dag används som synonym till uppgift kan man alltså säga att detta är missionens mission. Och att mission är kyrkans mission.
Ur ett mänskligt perspektiv såg uppgiften säkert helt omöjlig ut då den gavs åt de första missionärerna, lärjungarna. Det var fråga om ”Misson impossible”.
Men så fick de inte heller sin mission av en uppdragsgivare som därefter drog sig tillbaka och började invänta resultat.
En viktig del av missionsbefallningen lyder ”och jag är med er alla dagar till tidens slut”, vilket är det samma som till dess att uppgiften är slutförd, till den dag då kyrkans Herre kan konstatera ”mission completed”.
Ännu är vi inte där och därmed står kyrkans mission fast.
Under rubriken ”Förändrade missionsfält utmanar” beskrivs i senaste nummer av Kyrkpressen utmaningar och problem för och i dagens missionsarbete. Den allmänna bilden är att mycket förändrats och det dessutom på många olika sätt.
De största förändringarna har att göra med ett sjunkande antal missionärer, med missionärernas ovillighet att binda sig för längre tid och sist men inte minst med radikalt förändrade förhållanden på de traditionella ”missionsfälten”.
De organisationer och personer som arbetar med missionen är varken bättre, sämre eller annorlunda än andra människor.
Det innebär bland annat att rutiner och traditioner inte alltid endast är till stöd och inspiration för arbetet, utan också kan bli hinder för ett nödvändigt nytänkande.
Till det värsta som kan hända rent allmänt taget är att man håller fast vid hur man alltid har gjort även om världen omkring en förändrats totalt.
Men katastrofalt kan det också vara att låta förändrade förhållanden styra arbetet så att man glömmer eller tonar ner sin ursprungliga mission.
För alla de organisationer som arbetar inom missionssektorn gäller följaktligen att söka de rätta proportionerna mellan tradition och förnyelse. Och det måste göras utgående från missionens mission: att göra människor till Jesu lärjungar.
Även om det kanske låter självklart är det inte alltid lätt och kanske inte ens alltid lätt att komma ihåg. Det är så mycket som kunde göras och det är så mycket som det känns nödvändigt att göra.
Kyrkan och missionsorganisationer är i den situationen att de alltid kunde göra mera och aldrig kan göra nog. Då måste man prioritera och det är utgående från den givna uppgiften som prioriteringarna måste göras.
Som alltid då det gäller att prioritera finns det delade meningar. Så också då det gäller prioriteringarna inom missionen.
Är det till exempel riktigt att prioritera stödet till redan etablerade kyrkor och församlingar eller borde de resurser som används där hellre användas direkt för traditionell ”förkunnelsemission” till människor som inte nåtts av det kristna budskapet?
Andra viktig och svåra prioriteringsfrågor har att göra med konkreta insatser. Vad ska till exempel räknas som mission och vad är mera allmän humanitär verksamhet?
En aktuell fråga för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är också vem eller vilka som i kyrkans namn får bedriva mission. Också den frågan behandlas i det strategipapper som är under vardande.
Biskop Peuras preliminära besked (se mera på nyhetsplats) att strategin också i fortsättning bygger på missionsorganisationernas arbete är glädjande. Försök i andra länder att centralisera och byråkratisera missionen manar inte till efterföljd.
Men än är detta projekt inte i land. Nu är det ”fältet” som har att avgöra om den utarbetade missionsstrategin och avtalen mellan kyrkostyrelsen och missionsorganisationerna kan godkännas eller inte.
Det är att hoppas på ett ja och de som eventuellt överväger att säga nej måste inse sitt ansvar bland annat genom att besvara frågan: vad i stället?