På kort tid har Frankrike mist tre av sina mest kända och respekterade katolska personligheter. För två år sedan dog både Abbé Pierre, Emmausrörelsens grundare, och kardinal Lustiger, ärkebiskop i Paris. Och förra veckan var det Syster Emmanuelles tur.
– Mina tjugotvå år i slummen var de bästa åren i mitt liv, har hon berättat. Där kände jag äntligen verklig lycka i delandet och den anda av rättvisa som rådde. Det var fantastiskt.
När Syster Emmanuelle avled den 20 oktober var hon 99 år. Hon hade varit nunna i 76 år och verkat i flera länder. Men det var åren bland de fattiga i Kairo som var kronan på verket. Ett ljust och vackert livsverk.
Okänsliga elever
Denna katolska nunna föddes som Madeleine Cinquin i Bryssel i november 1908. Som 23-åring anslöt hon sig till den katolska orden Notre-Dame-de-Sion. Eftersom hon var intellektuellt lagd med universitetsstudier bakom sig fick hon verka som lärare i litteratur och filosofi. Hon arbetade i flera katolska skolor i Turkiet, Tunisien och Egypten. Eleverna i dessa fina privatskolor kom ofta från rika hem. En dag fick hon nog, trots att hon trivdes med sitt jobb.
– Jag hade inte blivit nunna för att undervisa flickor som var privilegierade och okänsliga för andras misär, förklarade hon senare.
Efter att ha fått kämpa en lång tid för att övertala ledningen i sin order fick hon 1971 tillstånd att flytta till ett slumområde i Kairo. Där vann hon lumpsamlarnas förtroende och byggde så småningom upp ett omfattande arbete med hälsovård, utbildning och återanvändning som kom att omfatta tre olika kåkstäder i denna miljonstad.
Ny karriär
Efter mer än två decennier av framgångsrikt arbete i slummen pensionerade sig Syster Emmanuelle till slut. Hon gav över ansvaret för arbetet i Kairo till Syster Sara, en koptisk nunna, och flyttade vid 83 års ålder till Frankrike. Där började en ny karriär – hon fortsatte med sitt diakonala arbete genom att besöka fängelser och härbärgen för utslagna samtidigt som hon skrev flera böcker och var en flitig gäst i tv-diskussioner. Hon blev en av Frankrikes mest beundrade personer. Men förra veckan tystnade hennes röst, en röst som alltid manade till ansvar för samhällets olycksbarn. ”Hon älskade alla och vi älskade henne” förklarade president Sarkozy i sin reaktion på dödsbudet.
Tro på de unga
I sitt andliga testamente, skrivet den 15 augusti 2005, efterlyste Syster Emmanuelle en kyrka som var tjänande och fattig. Hon uttryckte sin oförståelse för kyrkans rikedomar och sin beundran för de biskopar, munkar och nunnor som bodde bland de fattiga. Hon deklarerade också att hon var optimist och uttryckte sin tro på de unga.
– Jag överlåter det åt ungdomen att förverkliga mitt ideal om en Kyrka som är tjänande och fattig, en Kyrka som utstrålar evangelisk kärlek så att det till slut måtte komma en mer rättvis och barmhärtig värld.