Mika Waltari föddes 1908 i en borgerlig helsingforsfamilj som den äldsta av tre söner. Pappan, som var lärare och präst, dog när sonen var fem.
– Fadern var hård och bestraffande och Waltari ordade aldrig speciellt varmt om honom. Toimi Waltari försummade ofta sin familj till fördel för sitt arbete och sin predikoverksamhet, säger litteraturvetaren, filosofie doktor Panu Rajala.
Författarens eget trosliv var en vågrörelse mellan ytterligheter. Han skrev in sig vid teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet 21.9.1926 men hoppade av ett och ett halvt år senare till förmån för filosofistudier.
– Studierna i teologi stärkte hans kunskaper i hebreiska, latin och grekiska, men hade en avfjärmande effekt på hans personliga tro. Waltari var en känslomänniska och mystiker och hade föga intresse för rationell teologi.
Waltari skrev sin första bok, Jumalaa paossa (ung. På flykt från Gud), som sjuttonårig gymnasist. Verket var ett beställningsarbete från Finlands Sjömansmission och utpräglat religiöst. En månad efter författardebuten fullbordade Waltari diktverket Lauluja Saatanalle (ung. Sånger till djävulen).
– Waltari ville provocera och försvarade sig med att titeln inte skulle tas bokstavligt. Senare tyckte han själv att boken var både dum och barnslig. En del av dikterna återanvändes senare i andra diktverk, men merparten publicerades aldrig.
Läs hela artikeln om Waltari i Kp 43/2008.