Så vi fick en dag i skogen. Först på mina kantarellställen. Tanken fick vila, fötterna fick gå. Kantarellerna var inte många men skulle väl räcka till varsin kvällssmörgås.
Efter ett glas hallonsaft hemma tog vi så sikte på lingonskogen. Jag visste efter en tidigare vandring var det fanns lingon.
Men väl i skogen så stannade min väninna vid varje enskilt rött bär. För mig hägrade de röda tuvorna längre fram. Till sist sade jag att allt det här finns kvar, vi kan komma tillbaka, men jag vill visa dig ett riktigt lingonställe. Och hon förhärdade sitt hjärta och vi vandrade vidare på stigarna.
Lingonen fanns kvar och vi fick fylla våra kärl.
Klockan hade hunnit bli middagstid innan vi kokade vår lunch. Det blev aborrfiléer med potatis och morötter direkt ur landet.
– Så färska morötter har jag inte smakat förr, sa hon. Nu förstår jag den där glädjen med att ha skördefest.
Så lördagen blev en dag av vila.
Vila från det nya ord jag lärt mig under veckan: misantrop-människohatare. Händelserna i Kauhajoki har snurrat i min och säkert i allas hjärnor. Medkänslan med de drabbade. Ängslan över förvirrade unga män som drivs av en drift att dö och döda.
När jag besökte Kauhajoki och kyrkan där och såg vad de gjorde, och hörde biskop Peuras predikan så kände jag mig mitt i allt så stolt över vår kyrka. Där finns sådant som håller. Man vågar gå med människor också då det värsta händer. Så som Herren själv gjorde.