Sällan har en gudstjänst i tv känts så stark och kommunikativ, trots att den filmades enbart från läktaren. Kyrkoherde Jouko Ala-Prinkkilä öppnade med att beskriva Kauhajoki som hemort för brustna hjärtan. Elever och lärare från yrkesinstitutet tände ljus för de döda.
I sin predikan skissade biskop Simo Peura österbottningens stillsamma sätt att sörja.
– Fast vi inte säger mycket skriker våra hjärtan ut sin ångest till Gud. Det skriket finns det plats för här i kyrkan.
Han manade till självrannsakan, att fråga vilka värderingar som styr vårt samhälle.
– När ångesten växer försöker en människa hitta en utväg, helst snabbt och enkelt. Men att söka efter skyldiga hjälper inte. Försummelser måste redas ut. Lagstiftning kan förnyas. Psykiskt och materiellt stöd kommer att behövas länge. Ändå måste vi också se till oss själva, gå in på djupet och ta oss an de yttersta frågorna.
Han påminde om det som sagts om de ungas vilsenhet och uppmanade föräldrar och vuxna att omprioritera sin livsstil.
– För att barn ska få leva ett gott liv måste vi avstå från sådant som tar för mycket tid. I stället ska vi fokusera på den vanliga vardagen.