Då man läser uttalandet utan ”facit i hand”, alltså utan att beakta utvecklingen efter att det gavs, förefaller allt vara tämligen klart.I uttalandet sägs överraskande bestämt och entydigt att kyrkan förutsätter att ”dess egna anställda lever i enlighet med den traditionella undervisningen”.
Knappast kunde någon då, oberoende av hur man i sak förhöll sig till partnerskapet, tolka uttalandet som ett ja till att kyrkligt anställda lever i registrerat homosexuellt partnerskap. Alltså så, att kyrkans traditionella undervisning har sagt och säger ja till sådana förhållanden.
Detta samtidigt som de förkunnar äktenskapet mellan man och kvinna som det som kyrkan står för.
Nu har ärkebiskop Paarma i alla fall framställt utlåtandet som tvetydigt eller kanske till och med mångtydigt.
Enligt honom är det inte alls sagt att kyrkan i och med utlåtandet säger nej till att dess anställda ingår registrerade homosexuella partnerskap. Om kanske inte heller direkt ja.
Tolkningen förefaller med andra ord vara, eller vara på väg att bli, att kyrkan egentligen inte har sagt och inte i detta skede säger något alls i den frågan.
Därmed har också kyrkligt anställda med hänvisning till landets lag rätt att leva i registrerade homosexuella partnerskap.
Den inneboende logiken i resonemanget är att det som inte uttryckligen förbjuds i kyrkan är tillåtet om det är lagligt. Av allt att döma också det som utan tvekan strider mot kyrkans traditionella undervisning.
En sådan tolkning gör kyrkan traditionslös och försvarslös i förhållande till den rådande samhälleliga lagstiftningen. Det är samhället och dess lagar och ingenting annat som avgör vad som är rätt och fel också för kyrkligt anställda.
Med tanke på att ärkebiskop Jukka Paarma tidigare konsekvent betonat att kyrkan ska stå på egen grund och välja väg utgående från sin tro och lära kan detta knappast vara en utveckling som han applåderar.
Därför är hans linjedragning i det aktuella fallet mycket gåtfull.