I dagar bearbetar tvååringen upptäckten att hans mor blivit bestulen på sin cykel. Det faktum att han i samma veva får sitt livs första cykel lindrar visserligen villrådigheten något, men ständigt finns frågan där ändå: ”Var är mammas cykel?”
Föräldrarna ser sin pedagogiska chans: ”Någon har tagit mammas cykel. Det är fult gjort. Så får man aldrig göra.” Om detta lindrar lintottens undran? Näppeligen.
I tentboken i allmän språkvetenskap läser jag att det lilla livet befinner sig i vad den schweiziska barnpsykologen Jean Piaget kallar den preoperationella utvecklingsfasen. Just nu lär han sig så småningom att dela in omvärlden i mer detaljerade kategorier. Piaget nämner bland annat orsak–verkan och tidsuppfattning, men till processen hör också upptäckten av lögner.
Redan i vår tidiga barndom ställs vi mycket konkret inför insikten att allt inte är som det ser ut att vara. Bebisar och småbarn utgår från att omvärlden älskar dem, att universum är vänligt sinnat. Sakta men säkert tvingas de tänka om: Det finns folk som inte vill mig väl, som inte vill min mamma väl. En spricka i min världsbild. Vilken omskakande insikt. Weltschmerz på mikroplanet, liksom.
Och i högsta grad i modershjärtat, som på nytt måste bearbeta sin egen insikt av världens avigsida, dessutom kombinerat med en kamp mot sin egen otillräcklighet. För någonstans i kaoset måste hon trots allt hitta trygghet för den lilla.
”Vi måste söka mammas cykel. Vi hittar den en annan gång”, säger han och vänder hoppfullt sina himmelsblå mot mig. Mamma har lärt sig sin läxa: ”Mammas cykel är borta, vännen. Men mamma är här och tar hand om dig ändå.”