Det som medvetet eller omedvetet undandragit sig intresse är att kyrkostyrelsen entydigt motiverat detta ja enbart med barnets rättigheter.
Ointresset för att kyrkan i samma utlåtande tveklöst sagt nej till parbildningar som berövar barn rätt till en far och en mor, alltså samkönade parförhållanden, har varit närmast totalt.
Detta har resulterat i bedömningar att kyrkan har ändrat uppfattning
om samkönade parförhållanden och sagt åtminstone tja till dem.
Det som tär på kyrkans trovärdighet är därför inte vad kyrkan
egentligen har sagt utan vad bedömare tror eller menar att den har
sagt. Kyrkans trovärdighet naggas i kanterna av inexakta bedömare och
kommentatorer.
Här aktualiseras behovet av större insikt i och förståelse för mediernas och allmänhetens reaktioner.
Den kanske radikalaste fråga man kan ställa med anledning av det
skedda är om kyrkostyrelsen hade gjort klokt i att avstå från att avge
det begärda utlåtandet. Alternativet är beaktansvärt med tanke på att
utlåtandet gällde en detalj – en viktig sådan men inte desto mindre en
detalj – som gäller utvecklingen av en modell som kyrkan säger nej
till.
Om kyrkostyrelsen med den motiveringen hade avstått från att avge
ett utlåtande är det osannolikt att det hade lett till tolkningen att
kyrkan säger ja till familjemodeller av det aktuella slaget.
En annan möjlighet att undvika den uppkomna situationen hade varit att
kraftigare och synligare betona vad man inte säger ja till.
Enligt uppgift diskuterades den möjligheten. Slutresultatet var att de
som menade att man endast ska svara på det man ombeds svara på och att
det räcker med det kyrkan redan har sagt om sin inställning till
samkönade par gick segrande ur den diskussionen.
Tyvärr kan man väl tillägga.
Nu gick det så att ett ja till en sak och ett nej till ett annat blev ett tja.
Också beslutet i Esbo stifts domkapitel i frågan om den välsignelse av
ett lesbiskt par som nyligen skedde i ett sakralt rum i Esbo (KP nr 35)
tär på kyrkans trovärdighet.
Problemet är det samma: kyrkans nej till sådana förhållanden ser ut att ha blivit ett tja.
Det intrycket förstärks ytterligare av att Esbo domkapitel handlat
på ett sätt som väcker misstanken att det tagit till sin uppgift att
jämna vägen för välsignelse av samkönade parförhållanden.
Trovärdigheten i domkapitlets, och därmed kyrkans, agerande här blir
ännu mindre med tanke på att Esbo stifts biskop varit något av en
talesman för ”laglighetsivrarna” då det gällt kvinnoprästmotståndarna.
Den fråga som berättigat ställs är varför det är kyrkans absoluta krav att kvinnoprästmotståndarna strikt följer kyrkans ordning medan samma krav inte förefaller gälla dem som välsignar samkönade parförhållanden? Och inte bara det. I det aktuella fallet i Esbo har juridiken dribblats bort då den fortsatta behandlingen lagts i händerna på en teolog.
Detta sätt att handla hade varit helt otänkbart till exempel ifall en biskop prästvigt en kvinnainnan kyrkomötet gjorde det möjligt. Då var ja ett ja och nej ett nej.
Kyrkans svar på frågan om ja är ja och nej är nej i fråga om välsignelse av samkönade ser tyvärr just nu ut att närmast vara: tja det beror på.