De nya uppdragen för de två före detta statsministrarna för tankarna till Bibelns ord om att den som har ska få mera och av den som intet har ska tas det lilla han har. I de aktuella fallen är det inte primärt fråga om att Lipponen och Aho får väl tilltagen ersättning för sina insatser de nya arbetsgivarna till godo. Det primära och viktiga är att de som redan har – Nokia och Nord Stream – i och med sina nyförvärv får ännu bättre möjligheter att utöka sitt jordisk goda.
Detta är ofta skillnaden mellan dem som har och dem som inte har.
De som har kan med hjälp av sina tillgångar skapa förutsättningar för att få ännu mera, kanske till och med försäkra sig om att så sker.
De som inget har saknar däremot ofta också det som behövs för att forma en bättre framtid. Att ingenting ha innebär för många samtidigt att ingenting få.
Hur konkret detta är visar de undersökningar som vittnar om att fattigdom, sociala problem och social marginalisering allt oftare går i arv.
Mot denna bakgrund är det motiverat att säga att det inte är Nokia, Nord Stream eller andra mer eller mindre mäktiga aktörer på den ekonomiska scenen som har det största behovet av inflytelserika medarbetare och lobbare.
Det behovet är störst bland dem som har det sämst.
Med detta inte sagt att de som har inte har rätt att sträva efter mera eller att använda sig av de medel som behövs för det.
Inte alls.
Den operativa ledning som representerar ägarnas intressen i Nokia, Nord Stream och andra företag kan tvärtom sägas handla oetiskt om det inte gör det. Att de sköter sina bolag dåligt gagnar inte dem som har det dåligt.
Här är det alltså inte ett antingen–eller som gäller. Det som däremot allt för ofta saknas är ett både–och.
I de aktuella fallen med Aho och Lipponen konkretiseras detta i frågan: hur kommer det sig att de, som i sin aktiva karriär sade sig känna så varmt för dem som har de svårt, så ofta återfinns i de välställdas hörna efter avslutat politiskt värv?
Eller omvänt: Varför saknas tunga och inflytelserika ex-politiker bland dem som har det ekonomiskt och socialt svårt?
Finland skulle förmodligen se ganska annorlunda ut om Aho, Lipponen & co aktivt använde sina kunskaper, erfarenheter och kontakter i arbetet med och lobbandet för de utslagna, de hemlösa, ensamförsörjarna, de arbetslösa.
Att de inte gör det är naturligtvis inte Nokias eller Nord Streams fel. Att de inte gör det beror på personernas prioriteringar. Och säkert kan prioriteringarna försvaras.
Nokias framtid är av stor betydelse för Finland och finländarna och Nord Streams gasrörsprojekt har konsekvenser för allt från den framtid energiförsörjning till global energipolitik och politik rent allmänt.
Det betänkliga, beklagliga och oacceptabla är att prioriteringarna av uppdrag och insatser allt för ofta förefaller vara beroende av eller förknippade med personlig vinning.
Det är det som gör att de som har något att ge kan räkna med de inflytelserikas hjälp för sina projekt. Och det är det som gör att de som ingenting har inte kan räkna med den hjälpen.
Om det inte var på det här sättet skulle väl förekomsten av tunga medhjälpare vara jämnare i de olika ringhörnorna?