I dag pågår en ganska intensiv och grundlig diskussion om principens vara eller inte vara. En del anser att tiden är mogen att låta varje medlem fritt välja vilken församling han vill tillhöra. Andra menar att parokialprincipen är nästan livsviktig för en folkkyrka som vår.I grunden är det tillspetsat och förenklat sagt i viss grad fråga om ifall man ska skapa ett gemensamt andligt hem för en brokig skara familjemedlemmar eller olika andliga specialhem för mer eller mindre likasinnade.
Det finns många orsaker till den pågående debatten om hur församlingstillhörigheten borde ordnas.
En är den medlemsflykt som pågått redan i många år. En annan är den teologiska oenighet som huvudsakligen kommit till uttryck i frågan om kvinnliga präster och frågan om hur kyrkan ska förhålla sig till homosexuella parförhållanden och utlevd homosexualitet.
Till dessa inomkyrkliga orsaker till diskussionen om församlingstillhörighet kommer den allt mera individualiserade tron.
En individualiserad tro innebär dels att kyrkan inte längre har samma förutsättningar som tidigare att säga hur tron ska formuleras, se ut eller utövas, dels att det förefaller finnas behov av att få välja församling med en profil som tilltalar.
Den tidigare solidariteten med fädernas kyrka och fädernas tro eroderar snabbt och i synnerhet unga och unga vuxna fattar egna beslut och känner sig fria att gå sina egna vägar.
I den meningen är en diskussion om huruvida något borde göras gällande församlingstillhörigheten onödig. Frågan är inte längre om något borde göras utan vad som borde göras.
Religiositeten har fått fötter och nu gäller det att skapa fungerande strukturer som på bästa sätt skapar förutsättningar för kyrkans förkunnelse, för människorna att ta emot budskapet och för deras andliga tillväxt.
Organisatoriskt kan kyrkan förenklat sagt anpassa sig till de nya förhållandena på två olika sätt. Den kan frångå parokialprincipen eller den kan skapa större variationsutrymme inom det nuvarande systemet.
Väljer man det förra alternativet slår man in på en främmande väg och gör det mer eller mindre utan karta och kompass. Väljer man det senare alternativet är det bekant, men då gäller det att utveckla det goda i parokialsystemet.
Med tanke på vad som har aktualiserat diskussionen om parokialprincipen torde den senare modellen i detta skede vara den vettiga.
Mindre vettigt förefaller vara att ställa församlingar mot varandra och göra dem till marknadsaktörer. Detta i synnerhet då ”produkten” i en kristen församling alltid är – eller åtminstone borde vara – den samma och nattvardsbordet gemensamt.
I de fall det råder oenighet om läran och sakramentsförvaltningen är alternativet inte nya församlingar eller förvaltningsmodeller inom evangelisk-lutherska kyrkan. Då måste det med nödvändighet bli fråga om nya religiösa samfund eller helt fristående församlingar.
Också till denna del är det helt möjligt att vi får se hur religiositeten får fötter och människor promenerar iväg för att skapa gemenskaper som tilltalar dem.
Inom det rådande systemet finns alla möjligheter för dem som är ense i fråga om lära och sakramentsförvaltning att utforma gudstjänster på olika sätt och skapa andakts- och andra gemenskaper med olika karaktär och form.
Här kan församlingsmedlemmarna själva, alltså lekmännen, aktivera sig och spela en avgörande roll för hur tilltalande den egna församlingen är. Oberoende av hur strukturerna ser ut möter Gud människan som individ och ofta via någon medmänniska.
Ingenting säger heller att medlemmar i en församling inte kan delta i aktiviteterna i en annan församling eller att flera församlingar kan gå samman om vissa aktiviteter eller projekt. Detta är möjligheter som redan i hög grad omsätts i praktiken t.ex. i huvdstadsregionen, men möjligheterna har knappast utvecklats eller utnyttjats till fullo.
För de kyrkliga beslutsfattarna, både centralt och i de enskilda församlingarna, gäller det att fördomsfritt ge möjlighet till variationer som gagnar helheten.