I vardagens gråa lunk – på väg till jobbet, i snabbköpets kassakö eller i bussätet – dyker aforismen ofta upp i mina tankar. Den känns trösterik de dagar då man känner sig som en myra: en pyttevarelse som träget stretar på, men aldrig får någon märkbar förändring till stånd. Dagar då man frågar sig vad man har för roll i skapelsen, eller om det över huvud taget finns någon större mening med livet.
Under tidigare svåra perioder brukade jag tänka på livet som ett förmak, en testperiod med prövningar som skulle avgöra om jag var värdig ett liv efter detta. Kanske har det inte ens varit Guds tanke att jag ska passa in, kanske borde jag se svårigheter som välsignelser?
Senare har jag insett att livet har fler dimensioner och nyanser. Det trampar inte på stället, trots att det kan verka så. Vissa händelser fungerar helt enkelt som transportsträckor, passager till nya livsskeden. Vi borde lära oss att ta vara på dessa, att hämta andan eller kanske bygga upp motivation och krafter inför kommande strapatser. I skriftskolan jämfördes bönesvar med ett trafikljus – Gud svarar inte genast, utan låter oss ibland stå vid röd gubbe.
Även om vi inte lever av världen, måste vi leva i världen. Gud leder nog våra liv i den riktning han avsett, men Han har väl inte gett oss vilja, kunskap och förstånd för att vi passivt ska vänta på befrielsen. Eller som Luther sägs ha uttryckt det: ”Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd i dag”.