Boken utspelar sig i 1930-talets Helsingfors med tangohak, pappershandlar och servila vaktmästare. Den småborgerliga uppväxtmiljön fungerar ändå främst som reflexyta för huvudpersonens inre ambivalens och otrygghet.
Davi är ett brådmoget och känsligt barn som ofta ger sig av på resor i fantasins och böckernas värld. Samtidigt tolkar och registrerar han oavbrutet sin omgivning, där han ofta finner mer gemenskap med gamla tanter än sina jämnåriga.
Carpelan skriver lättläst utan krånglig vokabulär eller svåra satskonstruktioner. Hans styrka ligger i att genom få meningar skapa kärnfulla personskildringar, såsom i en scen där Davi möter lokalfyllot: ”Långt borta klagade någon med sluddrande röst, med strupljud utan ansikte.” Författaren förmår också, ibland hjärtskärande och stundvis avväpnande humoristiskt, spegla stämningar och fånga egenarten i till synes banala händelser.
Ibland känns det ändå något tillrättalagt och kliniskt. Speciellt miljöbeskrivningarna tenderar att bli transportsträckor som bromsar upp handlingen i stället för att stimulera den.
Boken har delats in kronologiskt i tre sektioner, men som läsare har man ibland svårt att orientera sig tidsmässigt. Snarare än skarpt åldersrelaterad, förefaller Davis barndom som ett sagolandskap, vars dimma ger vika undan för undan då han blir mer mottaglig för fysiska sinnesintryck. Trots detta känns barnets röst inte alltid trovärdig. Till exempel då grannen Elma beskrivs som ”äldre än alla husets rappade murar” eller hösten sägs vara ”alltid gammal, som ett färgat ansikte, och vet mera än vintern” vet man inte om det är den åldrade Davis alter ego eller pojken som uttalar sig. Boken, och barndomen, avslutas vid vinterkrigets utbrott.
Som helhet är Carpelans nyskapelse sympatisk, men något jämntjock.