Låter det bekant? Förmodligen har de flesta finländska barn fått sin grundläggande sinnebild av den afrikanska kontinenten från spelet Afrikas stjärna. Och vackert så, Afrika är minsann färgstarkt och vackert och inte bara nöd och elände.
Ändå kändes det ganska angeläget att se två nyfikna barnbarn kasta jättetärning och stövla fram på spelbrädets baksida. Det var några fiffikusar som inspirerade av Afrikas stjärna hade skapat ett faktapaket i lättsam spelform för barn i skolålder och uppåt. Spelbrädet hade de brett ut på Södra karelens museum i Villmanstrand.
Kairo och Tunis och Guldkusten och hela köret av exotiska namn fanns där, men det enda som i övrigt var gemensamt för spelet och dess baksida var att alla skurkar var vita.
Denna historiska sanning kan man ju inte blunda för. Inte ens fastän det onekligen i dagens Afrika också finns en handfull eller två svarta skurkar.
Pedagogiskt var det ju inte svårt att fatta poängen: Allt har en framsida och en baksida. Och långa skuggor.
Å andra sidan kan man glömma allt vad svart-vitt heter också om det handlar om Afrika. För också baksidan handlar om både sorgliga och glada fakta. Också om alla skurkar i stort sett var vita så var förstås inte alla vita skurkar. Utställningen gav t.ex. en rejäl och positiv dos information om den finländska missionsinsatsen i Namibia.
Man blir riktigt fundersam efter sådana utställningar.
Hur ser Finlands baksida egentligen ut? Eller våra grannländers? Eller till exempel Kinas?
Har kyrkan en baksida?
Hm ...