I Turkiet finns formell religionsfrihet, men den som byter religion klassas ändå som antiturkisk och beskylls för att överge sin kultur.
– Det är inte så lätt att skapa förtroende i en annan kultur. Där behövs egna känselspröt och en tro på att Gud kan göra det omöjliga. Det egna gudsförhållandet måste vara i skick, säger Solveig Mikkonen, medarbetare i kyrkan.
Sin uppgift ser hon främst i att vara en kristen medmänniska.Turkiet har funnits i hennes hjärta ända sedan hon i början på 1980-talet flyttade hem till Finland igen. Familjen hade innan dess bott och verkat fem år i Turkiet. Under åren har hon gjort upprepade besök i Istanbul, där hon har en turkisk gudson.
Men hon ville gärna göra en längre insats och började söka en uppgift.
– Jag hade lärt mig turkiska och ville gärna använda språket igen. Jag har ofta tänkt att när mina tre söner har studerat färdigt återvänder jag.
För ett år sedan blev det möjligt. Från den lilla lutherska församlingen i Istanbul kom en förfrågan om hon vill hjälpa dem med diakoni, kvinnoarbete och musik. Svenska Lutherska Evangeliföreningen beslöt i snabb takt att bistå ekonomiskt och Korsnäs församling beviljade henne tjänstledighet.
– Det kändes stort att denna gång få bli medarbetare i en kyrka i Turkiet. Förra gången var vi med i en husförsamling, vi möttes i hemmen eller ute i skogen, där vi sjöng, bad och firade nattvard. De fåtaliga turkiska kristna bjöd med sina släktingar. Jag har efteråt tänkt att vi fick mycket beskydd av Herren.
Lär mera om Solveig Mikkonen i Kyrkpressen nummer 31.