Trots signaler om motsatsen har ambitionerna inte heller på länge varit att leva upp till den statusen. Det medger nu utan omsvep Henrik Johansson, styrelseordförande i Hufvudstadsbladet och vd för KSF Media (Hbl 5.7)
En officiellt uttalad strävan att bli en lokaltidning i huvudstadsregionen är något nytt. Den historiska markeringen kan ju knappast innebära något annat än öppen och mer eller mindre total reträtt från övriga Svenskfinland.
Ur ett övergripande finlandssvenskt perspektiv är detta beklagligt. Samtidig är beslutet att göra Hbl till en lokal- och regionaltidning förståelig om ägarna är övertygade om att det är enda sättet att få ekonomin i balans.
Tillgångarna må vara så stora att de i och för sig kan finansiera en förlustbringande verksamhet, men inte ens stora tillgångar gör en sådan verksamhet vettig. Allra minst på sikt.
Med tanke på den nya koncernstrukturen är det knappast heller möjligt att tillåta stora förluster för en tidning med motiveringen att de andra tidningarna gör plusresultat.
Kravet på minst nollresultat för Hbl torde vara cementerat och därför framstår företags- och koncernledningens betoning av att ett nollresultat gäller koncernen som helhet mera som nervlugnande verbal medicin än som en ett löfte om förståelse för fortsatta förluster för koncernens flaggskepp.
Den uppkomna situationen är speciellt utmanande i en situation då Svenskfinland på olika sätt och på olika plan hotas försvagas och då – för att citera Bo-Magnus Salenius (Hbl 4.7) – ankdammen håller på att bli små pölar.
Speciellt i en sådan utmanande situation är behovet av identitetsskapande, -upprätthållande och -förstärkande element av största betydelse.
Tack vare att praktiskt taget alla församlingar prenumererar på Kyrkpressen åt sina medlemmar fyller denna tidning i dag åtminstone delvis detta behov.
Frågan hur vi skall kunna göra det ännu bättre i morgon och övermorgon är nu aktuellare än någonsin.
Kunde kanske Kyrkpressen, som med sin upplaga på 105 000 ex redan når en överväldigande majoritet av de finlandssvenska hushållen, utvecklas till att i ännu högre grad bli den finlandssvenska tidning som otvivelaktigt behövs? Och vad är det då som de finlandssvenska aktörerna kan och bör göra?
Det kan kanske upplevas som taktlös överbetoning av den egna rollen att i Kyrkpressen lyfta fram Kyrkpressens roll i detta sammanhang.
Faktum är i alla fall att tidningen finns och sprids över hela Svenskfinland, och att den har möjligheter att utvecklas i antydd riktning. Och inte endast det. Kyrkpressen förefaller vara den enda tidning som kunde utvecklas till att bli den finlandssvenska tidningen.
Visserligen skulle Kyrkpressens utbud också efter en breddning vara begränsat till sitt innehåll i förhållande till en finlandssvensk dagstidning som utkommer sju dagar i veckan, men i alla fall.
Nu står ju valet inte mellan att ha en fullservicetidning eller en mera blygsam variant av en tidning som når finlandssvenskarna. Valet står mellan att ha det senare eller ingenting alls.
Det är med andra ord fråga om att inse faran av att göra det bästa till det godas fiende.
Det faktum att omkring 85 procent av finlandssvenskarna hör till folkkyrkan eller till något annat kristet samfund talar för den självklara möjligheten att kombinera ett kristet innehåll samt kyrklig och eventuellt också frikyrklig information med mera allmän information om den finlandssvenska verkligheten.
I själva verket skulle ett informationspaket av det utbyggda slaget konstruktivt, naturligt och på ett praktiskt sätt belysa den finlandssvenska verkligheten och därmed stärka den finlandssvenska identiteten och de finlandssvenska institutionerna.