Från en järnvägsstation i London transporteras Peter, Edmund, Susan och Lucy tillbaka till Narnia. Men inget är sig likt – ett år i London har tagit 1 300 år i Narnia. Ett människosläkte kallat telmariner har tagit makten och leds av den ondskefulle Miraz som försöker knipa tronen framför sin brorson, den rättmätige tronarvingen prins Caspian. De talande djuren är förtryckta, träden har somnat och Aslan är försvunnen. Taskigt utgångläge för den unge prinsen – och en klassisk fantasyöppning.
Regissör Andrew Adamson, som också regisserade den första Narniafilmen och bland annat Shrekfilmerna, är en australiensare som flyttat till Papua Nya Guinea som elvaåring. Han har byggt syskonen Pevensis återkomst till Narnia på sina egna upplevelser av att komma tillbaka till en välkänd värld som levt vidare och förändrats medan han varit borta. Återkomsten är ett av filmens djupare, underliggande teman liksom kampen mellan tro och tvivel, som också berörs, men endast ytligt.
Stora delar av filmen om prins Caspian består av strider och jakter, detaljerade duellscener och utdragna kampsituationer. Filmen är förbjuden för barn under elva år och det är rätt. Hela berättelsen är generellt mycket mörkare och mer skrämmande än den första filmen. Precis som i filmerna om trollkarlen Harry Potter har den första filmen byggts kring karaktärerna och den magiska världen medan den andra fått mera actionform, vilket är synd.
Säkert kittlar de vilda stridsscenerna många unga tittare men de som kommit för att uppleva det magiska äventyret i sagans värld blir besvikna. Regissör Adamson säger till tidningen American Cinematographer att han inte heller haft för avsikt att upprepa bokens berättelse om prins Caspian.
– Vi ville lära oss av den och, om möjligt, förbättra den.
Och visst är det lättare att spela på ondska och intrig än på äventyr med dvärgar, talande grävlingar, vänskap och värme, eller? Det känns som om filmskaparna inte vågat lita på att berättelsen och karaktärerna håller hela vägen. Tråkigt, eftersom det är precis de som bär upp hela filmen trots allt. Lucys leende värmer upp hela salongen och Aslan är fortfarande en av de kraftigaste Kristusgestalterna i dagens filmvärld. Genom barnen och lejonet, den mänskliga litenheten inför den stora godheten, berörs tittaren äntligen av berättelsen om prins Caspian – också på andra plan än via nagelbitande skräck.