Det spelas förmiddagsjazz vid småbåtshamnen i Ingå, på altanen till rallymästaren Marcus Grönholms träbruna köpcentrum. Som alla andra kyrkbyar i Finland håller sig också Sommaringå med en musikfestival. Ett programblad berättar att det efter svängarna vid altanen diskuteras musik på Hembygdsgården, ett stycke fram längs den historiska kungsvägen.
I en krök längre fram ligger en traditionell föreningsgård där många danser och kalas avhållits. ”Finlands sommar bjuder på exotiska överraskningar” skriver en förutseende kolumnist. Och visst, hon som talar om musikens språk visar sig vara Martha Nussbaum, en av vår tid stora filosofer som snart får sin del i ”Library of living philosophers” som andra kvinna i raden. Från vårt land är det bara filosofen Georg Henrik von Wright och logikern Jaakko Hintikka som platsar i skaran.
Chicagoprofessorn Nussbaum har formulerat feminismen uppfattningen att ”kvinnor under historien har förfördelats på ett allvarligt sätt som bör rättas till”. Hon har en massa andra åsikter också som inte behövs i denna spalt.
Men här i hembygdsgården talar hon om musikens språk, eller egentligen hur musiken tolkar olika känslor. Nussbaum är uppvuxen som protestant men har konverterat till judendomen. För att hon under sin uppväxt hamnade att förtränga sina känslor, sägs det.
En av hennes teser är att musiken står för sanningar som helt enkelt inte kan utsägas med vanliga ord. Ord reducerar känslorna så att sanningen blir lidande. Hennes resonemang ger intellektuella lyft också hos åhörarna. Är det inte lite samma sak med religionen, den står för en sanning som våra ord inte riktigt täcker?
Kanske vår Herre innerst inne är mera musiker än jurist?