Förmodligen var de alla tacksamma, men alltså endast en av tio så tacksam att han tyckte det var mödan värt att visa det. Åtminstone för mig har det varit lätt att skaka på huvudet åt de övriga nio. Hur otacksam kan man riktigt bli?
Själv har jag inte drabbats av något så allvarligt som spetälska, men den ordentliga förkylning jag drogs med en längre tid gjorde att jag kände mig tillräckligt sjuk. Jag hostade så magmusklerna sade upp kontraktet, insidan av huvudet kändes som öm gelé, smaklökarna hade somnat samtidigt som alla smärtnerver i munnen hade vaknat och till råga på allt passade ischiasnerven på att påminna om att den finns.
Jag såg fram emot den dag då jag igen skulle kunna normalt sova, äta, gå och kort sagt njuta av livet som frisk. Jag drömde om den dagen utan att riktigt orka tro att den kommer.
Så småningom gav förkylningen med sig. Huvudet blev så normalt som det nu kan bli, smaklökarna vaknade, smärtnerverna somnade och ischiasnerven återgick till att sköta sitt i lugn och ro.
Min tacksamhet över att vara tämligen frisk (lite har jag kvar av förkylningen) visade sig vara kortare än den tid jag hade dragits med förkylningen. Snabbt blev jag en av de nio.
Inte för att det blir bättre av det, men faktum är att jag verkligen skäms en hel del för att jag inte kommer ihåg att vara tacksam för allt det goda. Samtidigt bokför jag nog alla små besvikelser och motgångar och för upp dem på minuskontot.
För mig är det ett mysterium att det är så här, men så är det. Jag ser fram emot den dag då mysteriet förklaras av alla goda gåvors givare.
