Nu har det visat sig att teologin vad snårighet beträffar har fått sällskap av kyrkolag och kyrkoordning. Och som alla som har följt med juridiska dispyter också vet kommer juridik inte långt efter – om alls – teologi i fråga om möjligheter till betoningar, tolkningar och slutsatser.Kombinationen teologi och juridik erbjuder följaktligen utmaningar som det sannerligen inte är lätt att handskas med.
För ett par veckor sedan ingick i Kyrkpressen två artiklar om och kring en dopkontrovers i Kuopio stift. I korthet är det fråga om att en person som prästvigts av Missionsprovinsen i Sverige och arbetar inom Lutherstiftelsen i Finland döpte ett par barn.
Eftersom personen i fråga inte är präst i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland döptes barnen inte till medlemmar i någon församling.
Senare upptogs de två barnen i alla fall som församlingsmedlemmar i de församlingar där deras föräldrar är skrivna.
Det borde enligt ett senare beslut av Kuopio domkapitel inte ha skett.
Barnen blir nu inte ”utkastade” men i framtiden vill domkapitlet stänga dörren till kyrkligt medlemskap för barn som blir döpta av en person prästvigd av Missionsprovinsen.
Domkapitlet i Kuopio grundar sitt beslut på att dopet inte var rätt förrättat. Egentligen tar det därmed inte ställning till om det var ett rätt dop, alltså ett dop som fyller de krav som kyrkans lära ställer på ett dop.
Den frågan besvarades i nämnda nummer av Kyrkpressen av professor emeritus Fredric Cleve. Han konstaterade att ett barn som döpts med vatten i Faderns och Sonens och den helige Andes namn alltid är ett giltigt dop, ett dop som är i kraft i tid och evighet.
I den meningen är de kontroversiella dopen rätta dop.
Däremot är dopen inte rätt förrättade dop. Enligt kyrkans ordning döps ett barn nämligen inte endast till gemenskap med Gud utan också till gemenskap i en kyrka eller religionssamfund. Och nu skedde alltså inte det.
Att de två barnen upptogs i respektive församlingar i Kuopio visar dock att en sådan möjlighet trots allt finns. Eller åtminstone har funnits och praktiserats. Men det vill domkapitlet i Kuopio alltså nu sätta stopp för.
Den situation som därmed förefaller kunna uppstå är att det i framtiden finns barn som är rätt döpta till gemenskap med Gud men som inte godkänns som medlemmar i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Detta på grund av att dopet inte är rätt förrättat.
Uttryckt på ett annat sätt: kyrkan öppnar inte sin gemenskap för barn som den erkänner som upptagna i Guds gemenskap.
Detta kan knappast kännas bra för någon. Och knappast kan det heller finnas många som verkligen förstår eller tror att detta skulle vara Guds vilja och uttryck för kristen kärlek.
Varken i fråga om den ena eller den andra partens handlande.
Som professor Cleve konstaterade i den nämnda artikeln kunde domkapitlet i Kuopio förmodligen inte handla annorlunda än det gjorde.
Det konstaterandet säger dock ingenting om hur man borde gå vidare. Att det i dag förhåller sig på ett visst sätt säger inte att det är rätt och som det bör vara.
I det aktuella fallet torde de flesta kunna enas om att det inte borde vara så här.
Nu återstår att se hur kyrkan och Lutherstiftelsen väljer att gå vidare. Blir det fortsatta provokationer och konfrontationer eller blir det samtal och försök att nå konstruktiva lösningar?