Det är knappast nödvändigt att här återupprepa alla de argument som på senare tid dagligen anförts mot att bland annat Finlands statsminister åker till de olympiska spelen.
Det som hela världen fått se är i det närmaste en karikatyr av OS-ideologin. Händelser som är avsedda att förena människor har förvandlats till propagandaspektakel som redigerats med hård hand för utvalda, pålitliga åskådare.
Nu är det ju inte första gången OS-spel beledsagas av konflikter. OS i Berlin 1936 utnyttjades av Nazityskland i propagandasyften. OS i Moskva 1980 blev bojkottat av många västländer vilket ledde till att många östländer bojkottade OS i Los Angeles 1984.
Vanhanens enda argument eller försvar, hur man nu vill se det, för sitt beslut att delta i Peking är att man inte skall blanda ihop politik och idrott.
Faktum är i alla fall att det inte är Vanhanen, eller andra politiska höjdare som förhoppningsvis inte delar sina kinesiska kollegers syn på bl.a. de mänskliga rättigheterna, som avgör den saken.
Det visar speciella OS-spelen i Berlin. Oberoende av med vilka avsikter deltagarna satt på läktarna användes deras närvaro i propagandasyfte.
Det är naivt att tro att de kinesiska ledarna inte skulle göra allt de kan för att få optimal politisk utdelning av OS i Peking. Och därmed är politik och idrott sammanblandade. Oberoende av vad Vanhanen eller andra deltagande toppolitiker vill eller anser.
Att hävda att idrott och politik inte skall sammanblandas blir därmed en tom fras.
Politik och idrott har alltid sammanblandats och kommer förmodligen alltid att sammanblandas. Hos oss har det bland annat skett i och med att de borgerliga har haft sina idrottsföreningar och arbetarrörelsen sina.
Egentligen är det också självklart att sammanblandning sker. Att säga att så inte får ske är lika enfaldigt som att säga att till exempel kultur och politik inte får blandas samman.
En viktig fråga i sammanhanget är förstås vad som avses med politik.
Om man hävdar att politik och idrott inte skall sammanblandas antyder det en förvaltningsmässig syn på politik. Politik förefaller då ses som ett element som adderas eller subtraheras efter behov.
I boken ”Politikens teori” ger professor Jan-Magnus Jansson en helt annan bild av vad politik är. Han kons-taterar att ”i verkligheten står politiken i livlig växelverkan med andra sociala företeelser och med den fysiska omgivning där människorna vistas”.
Det som Vanhanen kallar sammanblandning och tar avstånd från blir ur Janssons perspektiv en central del av politikens väsen. Det är inte alls fråga om sammanblandning utan om växelverkan.
Ur detta perspektiv är det alltså inte fråga om ifall vi skall ha växelverkan, det som Vanhanen kallar sammanblandning, mellan politik och idrott, utan hur och med vilken målsättning politikerna går in i den verklighet och de sociala företeelser där människorna finns.
Om han för sig själv klargjort detta vore det nu dags att han redovisade sina motiv för Finlands folk. Om det inte finns en medveten strategi och klar målsättning med hand deltagande i Peking bör han låta bli att åka.
Talet om att politik och idrott inte skall blandas samman kan Vanhanen glömma. Det gör han oberoende av om han åker eller inte.