– Blåsvart, säger en granne hjälpsamt.
Han har en lapp i handen, men den behövs knappt alls. Vem behöver en lapp för att berätta sitt livs historia?
Han heter Arop och talar om sitt land, Sudan. Om folkmordet, om kriget som aldrig tar slut. Om norr och söder, som är två skilda världar inom en och samma stat. Om religion och makt.
Bland kursdeltagarna som lyssnar på honom finns många som vet precis vad han talar om. Det är mänskor som har att göra med flyktingar i olika sammanhang. Sympatin är nästan handgriplig.
Ändå är det svårt att berätta. Hur delger man mänskor från en annan kultur sitt eget och sitt folks öde behändigt i ett nötskal? Dels ställer finskan till med förtret ännu efter fem år i landet, dels väller våldets minnesbilder obarmhärtigt fram.
Han brister i gråt. En vänlig karl, tidigare kristen arbetare i ett annat muslimland, skyndar fram. Det blir en liten paus. Sedan är Arop tillbaka och svarar på frågor:
Han kommer från en kristen familj. Det har funnits många kristna i Sudan, men islams grepp hårdnar. Helst borde alla bli muslimer och tala bara arabiska.
Han har hustru och fyra barn och bor i Vanda. Han studerar till diakon. Han och de andra som kom samtidigt sökte med detsamma upp kyrkan och har nu en livaktig sudanesisk grupp i församlingen.
När ska han återvända till Sudan? Rösten börjar darra. En kvinnlig kursdeltagare fiskar upp en ren pappersnäsduk ur sin handväska. Han torkar ögonen. Ett fredsfördrag är under arbete, ja, men det är långt till fred.
Flyktingproffsen nickar.
En våg av sorg drar genom rummet. Blåsvart sorg.