Den beredskapen har vi inte lika självklart längre. Den är på gott och ont överförd till personal på sjukhus, bäddavdelningar, begravningsbyråer och församlingar.
Våra församlingar har god beredskap att möta sörjande, att ordna samtal, leda andakter och jordfästa. Det är något av det som församlingarna är allra bäst på.
På begravningsbyråerna möter man sina kunder med respekt och ryggar inte tillbaka för våra döda. Deras service har med åren utvecklats så att de kan ta hand om allt som gäller begravningen, från att ringa prästen till att ordna med gravsten.
Har vi gett ifrån oss för mycket? Vi betalar också för sådant vi skulle må bra av att göra själva. Sorgen är tyngst i sysslolöshet. Att då köpa de tjänster man själv kunde uträtta är onödigt.
Utan all den kunskap som var självklar för tidigare generationer är det inte så lätt att hitta sin roll. Om man inte konkret möter döden förrän man sitter vid åldrande föräldrars dödsbädd och står vid deras grav så är man ganska handfallen. Efteråt tänker man på allt det man kunde ha gjort, men inte förstod att göra.
På bäddavdelningar och sjukhus makar man gärna rum för anhöriga då döden närmar sig. Personalen finns i bakgrunden men anhöriga får vara part i målet och ordna de sista dagarna och timmarna som de vill.
Först efteråt kan man tänka, ”varför skulle andra göra det jag själv hade kunnat uträtta”. Tvätta den döda, klä henne och lägga henne i kistan. Med mjuka, om än ovana händer, göra de sista tjänsterna. Men då ingen frågar så kan man missa chansen. Särskilt när en nära anhörig länge vårdats av yrkesfolk kan det kännas viktigt att som son eller dotter få göra detta. Liksom andra konkreta uppgifter inför begravningen.
Vi skyggar inför döden. Tanken att se en död människa kan skrämma. Det har nästan blivit ett ordspråk i vår tid att vi vill minnas våra kära som de var medan de levde, friska och starka.
Men här finns inga motsatser. Att vi är med då våra kära dör, eller att vi får se dem i kistan, förtar inte alla andra minnen som under kommande dagar och år kommer att följa oss. Henrik Weckströms iakttagelse som sjukhussjälavårdare i förra veckans nummer av Kyrkpressen visar att allt fler under senare år vill ta del av sina anhörigas sista tid och också konkret ta avsked av den avlidna.
Idag ser barn människor dö förskräckliga dödar i hundratal på filmer och i sina datorer. Det om något ger snedvridna bilder av döden. Ändå förväntas de klara av det gång efter gång. Medan de skyddas från den verkliga döden.
Bättre än att fråga våra barn om de vill komma med och ta avsked av en döende nära släkting är att räcka dem handen och säga: ”Nu går vi för att ta avsked av mormor.”
Stormskärs Maja behövde sin kunskap. Inte mildrade den hennes sorg när det obarmhärtiga havet tog hennes kära. Men hon visste livets villkor och hon hade en tro som bar. Också idag är det tryggt att få överlämna de sista ritualerna kring våra avlidna i församlingens händer. Graven är mörk och saknaden stor. Men i kyrkan möter vi människor som bärs av en tro på uppståndelse.