– Tidigare tillverkade folk själva de kläder de skulle ha på sig i kistan och alla visste att det var den skjortan eller den klänningen som personen skulle ha på sig. Min farfar beställde fyra gånger sin begravningskostym, för han levde så länge att den alltid hann slitas ut, minns Pajari.
Idén att tillverka kläder för avlidna kom då hon för fem år sedan tog avsked av sin egen mamma.
– När jag såg henne efter att hon dött undrade jag vad det egentligen var hon hade på sig. Så jag började ta reda på varifrån de dödas kläder kommer och hurudana de är.
Efterforskningarna visade att de kläder begravningsbyråerna erbjuder ofta bara är skjortor utan bakstycke. I kistan ser det ändå ut som om dräkten var hel.
– Jag vill erbjuda ett alternativ. Jag tillverkar dräkter som hedrar den människa som har avlidit. Det är en hederssak för mig att göra dem så bra jag bara kan. Eftersom vi tar lång tid på oss när vi väljer kläder åt oss själva tycker Pajari att det samma ska gälla den som dött.
– Det är fortfarande en person. Och kläderna är det som kommer närmast den avlidna, säger hon.
Ängladräkter
Helbe Pajaris Paradisdräkter är långa vita albor i linne eller bomull med vackra detaljer och omsorgsfullt genomförda broderier.
– Jag studerade kläd- och textilhistoria och gick så långt tillbaka som till urkyrkan. På 300-talet i Rom klädde de kristna sig i vita kläder, det var ett kännetecken för dem. Därför är också mina Paradisdräkter vita.
Hon har modeller för kvinnor och män, och en kollektion ängladräkter för barn.
– Jag hoppas att jag inte behöver göra så många sådana, säger hon.
Paradisdräkterna skulle inte bli någon ständigt ombytlig modekollektion. Designvärlden med två nya kollektioner om året har Pajari definitivt lämnat bakom sig. Men nu föds nya modeller som av sig självt.
– Jag har gått omkring och funderat så länge på kläderna att jag har ganska många nya idéer i huvudet. Jag vill göra serier med valbarhet till exempel i tyg, färger och broderier, säger hon.
Läs mera i Kp 15/2007.