– Du ska heta blubber.
Adam suckade och kisade mot den starka solen. Hela dagen hade djuren strömmat fram till honom för att han skulle ge dem namn. Han hade använt all sin fantasi, uttömt varje finurlighet och utnyttjat varje särdrag hos djuren. Kanske han skulle skoja lite nu? Ge nästa djur något alldeles galet namn som skulle locka fram skrattsalvor varje gång det användes.
Fast nae … Det var nog ingen idé med det. Det fanns ju ingen att dela skrattet med. Det var bara han. Och Gud, för all del, men skämtet skulle nog bli gammalt rätt snart. Så nej.
Vad då blubber, förresten? Den där varelsen kunde ju lika gärna heta plunk. Kanske jag tar plunk i stället, tänkte han nästa morgon. Det ena är varken bättre eller sämre än det andra, det är bara annorlunda. Eller så kan jag variera lite enligt humör.
Men så kom ju hon. Adam fick lov att bestämma sig, så det blev blubber i varje fall en gång för alla. Men nu kunde han ju skoja lite i stället.
Tiden gick. Människorna blev fler och alla talade om blubber och visste precis vilket djur de menade. Allt var frid och fröjd tills det plötsligt, pang en dag i Babel, blev stört omöjligt för folk att förstå varandra. En del fortsatte desperat med sitt blubber, blubber, men fick till svar bara plunk, plunk. Obegriplig rotvälska. Dem där kan man ju inte kommunicera med, helt omöjliga typer.
Så såddes fröet till mänsklig osämja – åtminstone enligt en biblisk variant. Dem man inte förstår är det lätt att vända ryggen och ignorera. Att lära sig ett annat språk är en kraftansträngning, men samtidigt en ack så hälsosam lektion i att se med andra glasögon på sin omvärld. Du säger blubber, jag säger plunk. Varken bättre eller sämre. Bara annorlunda.
Mira Strandberg