Skepparevangelist skulle sitta perfekt som titel för en artikel om Kalle Winberg. Det här är storyn om hur Gud griper in i en värstings liv.
– Det tog 41 år innan någon frågade om de fick be för mig, berättar Kalle Winberg. |
Kalle var ett ”bångstyrigt barn”, en rebell från början. Redan som sjuåring var ångesten stor. Mamma måste låsa om sovrummet för natten för att ingen skulle kunna ta sig in till honom.
Folk i trakten blev vana att skylla allt på Kalle. Han fick stryk med både rem och kvist, för det han gjort och det han inte gjort.
– Det gjorde ännu mer illa i mitt inre.
Tog han ett jobb fick han höra ”det där kommer du inte att klara länge”. Vilket han inte heller gjorde. Ju mera aga, dess mera hatisk blev han mot sin egen mor och hela samhället.
Värstingen tog tidigt sin tillflykt från hemorten Karis till grannstaden Ekenäs och blev gängledare. En tuffing som slog först och frågade sedan. Han fick fängelsestraff, det längsta var ett år. Åtta och nio månader, i flera repriser.
– Polismisshandel, rån och såna grejer.
Fängelsekarusell
Det blev en rundtur genom landets fängelser, han räknar upp Pelso, Åbo, Helsingfors, Tavastehus och så vidare. Under den karusellen fortsatte han att ställa till med bråk med medfångar och vakter.
– Då blev det två veckor i ensamcell, med en cementbrits och en latrinlåda vid väggen.
Sista domen kom 1980 och Kalle skickades till Kakola. Men Åbofängelsets direktör såg nånting som ingen annan sett.
– Hör du Winberg, det här är inte din rätta plats, sade han och satte honom ensam på färjan till Åland och fångvårdsanstalten vid Kastelholms slott.
Där fick han mera förtroende och placerades som förman på verkstaden. Han avtjänade sina sex månader, men på Kastelholm gällde frigång så han kunde gå i skogen och bli förundrad över fåglar och djur. Kontrasten till cementbritsen och byttan var stor.
Läs hela profilen i Kp 12-13/2008.