I sitt brev till församlingen i den grekiska staden Korinth skriver Paulus att ”talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade men för oss som räddas är det en Guds kraft”.
Även om det sägs att tiderna förändras och vi med dem är detta något som inte har förändrats. Det som Paulus skrev till församlingen i Korinth förmodligen kring påsken år 57, alltså för 1951 år sedan, kunde lika väl vara en aktuell hälsning till alla kristna församlingar i hela världen, inklusive församlingarna i Borgå stift, Anno Domini 2008.
Talet om Jesus som korsfäst och uppstånden är fortfarande en dårskap för världen men det största beviset för Guds kraft för alla dem som tar emot frälsningen.
Åtminstone en av orsakerna till att Paulus formulerade sig som han gjorde var att det för grekerna var en fullständig omöjlighet att tänka sig att en korsfäst jude kunde vara världens frälsare. Att påstå det var bokstavligt talat rena dårskapen.
Så vad tänkte en del av församlingsborna i Korinth göra? Jo, de planerade att anpassa budskapet så att det blev rumsrent och förståeligt. Det gällde kort sagt att anpassa det till tiden, till den rådande kulturen, den rådande smaken. Det gällde att göra budskapet acceptabel för den moderna människan om man ville slå vakt om församlingens överlevnad.
Man behöver inte ha följt med dagens kyrkliga och teologiska diskussioner speciellt mycket för att se att tiderna och människan inte har förändrats speciellt mycket heller till denna del.
I en debattartikel i Kotimaa (6.3) tar Miika Ruokanen, professor i dogmatik vid Helsingfors universitet för sin del upp de krav som på olika håll ställs på en ny reformation av kyrkan, dess lära och budskap.
Ruokanen påminner om att reformkraven i den så kallade liberalteologin fokuserat på att lyfta ut centrala delar i det kristna budskapet: undren, det onda, att Gud blev människa i Jesus, att Han korsfästes, dog, begravdes och uppstod, treenigheten och så vidare.
Med detta har liberalteologin enligt Ruokanen entydigt smulat sönder ryggraden i kristendomen och aktivt bidragit till att kyrkans medlemmar blivit allt mera främmande för trons grundsanningar.
Ruokanen konstaterar att den efterlysta reformationen i tidens anda redan har prövats och lett till en enda sak: de europeiska kyrkorna står allt tommare.
Ingen som ser realistiskt på dagens situation förnekar att det kristna budskapet är en dårskap för många människor.
Men ingen som med öppna ögon följer med utvecklingen här hemma eller i den världsvida kristenheten kan heller undgå att märka att endast och enbart korsets dårskap ger församlingar liv och kraft.
Kyrkans framtid ligger alltså inte i, vilket också Ruokanen framhåller, att ersätta det dåraktiga talet om korset med mänsklig visdom. Kyrkans framtid är helt beroende av att Gud genom sin Ande får förvandla korsets dårskap till levande, frälsande verklighet.
Alla kristna har varje dag uppdraget att gå ut med budskapet att Kristus är uppstånden. Det är budskapet som i all sin dåraktighet kommer att segra över all världslig visdom.
Kyrkpressen önskar sina läsare en välsignad påsk!