Senaste vecka firade Finlands evangelisk-lutherska kyrka på många olika sätt att det har gått 20 år sedan de första kvinnliga teologerna vigdes till präster i vår kyrka.
Trots att det alltså var jubileum, fest och glädje var ett ofta återkommande tema i många inlägg de konflikter som funnits och finns i den så kallade kvinnoprästfrågan. Enligt kända noter beskylldes också nu massmedierna för att med sin rapportering vara orsak till mycket, kanske till och med det mesta, av det negativa.
Inte minst en tidning som Kyrkpressen kan alltid kritiseras för att antingen skriva för mycket eller för lite om än det ena än det andra. En sådan kritik hör till.
Tacknämligt vore i alla fall om kritikerna också skulle komma ihåg den grundläggande regeln för god journalistik. Den slår fast att grunden för all god journalistisk sed är medborgarnas rätt till korrekt och betydelsefull information, med vars hjälp den kan bilda sig en sanningsenlig bild av världen och samhället.
I försöken att förmedla korrekt och betydelsefull information är det viktigt att inte endast lyssna till röster av olika slag utan att också låta dem komma till tals. Endast då kan informationen vara det verktyg som det skall vara för medborgarna att forma sin egen bild av verkligheten.
Om endast majoriteten tillåts synas och höras är det inte längre fråga om korrekt och betydelsefull information utan om desinformation, som i värsta fall kan leda till osund likriktning och till förakt för dem som inte tänker som man själv.
Att hitta rätt balans i informationsförmedlingen är, för att citera Edward Said, ”en oavbruten ansträngning som till sin natur är ofullbordad och med nödvändighet ofullkomlig”. Eller för att säga det rakt på sak: det är en omöjlighet.
Detta beror på att det inte kan finnas någon matematisk formel för rätt balans eftersom balansen alltid är beroende av informationsmottagaren. Därför är mängden information om kontroversiella saker praktiskt taget alltid samtidigt för stor och för liten.
Till saken hör också att information om tankar, åsikter och argument som inte överensstämmer med ens egna har en benägenhet att sticka i ögonen och irritera. Det till den grad att den upplevs som det helt dominerande i det som tidningen skriver om.
För den som omfattar det som sägs framstår samma information kanske som mer eller mindre undangömd och till omfånget för blygsamt.
En naturlig följd av allt detta är att det som massmedierna informerar om och analyserar lätt upplevs som konfliktskapande i sig.
Och förmodligen hade bilden av ämbetsfrågans betydelse för kyrkan varit en annan om massmedierna inte rapporterat om biskoparnas linjedragningar, om domkapitelsbeslut och om rättliga avgöranden och reaktionerna på dem. Eller om inget hade rapporterats om de få konkreta konflikter som nu har gett rubriker.
Det alternativet existerar inte för seriösa massmedier i ett samhälle som bygger på öppenhet och allsidig informationsförmedling. Inte heller kan en ensidig informationsförmedling accepteras med motiveringen att en allsidig information skapar konflikter eller bidrar till dem.
Kyrkpressen kan och får kritiseras, och säkert finns också fog för kritik, men vår ärliga avsikt har varit och är att i enlighet med vårt uppdrag ge våra läsare korrekt och betydelsefull information.
Så också i den så kallade kvinnoprästfrågan, som ju sedan ganska länge egentligen är en kvinnoprästmotståndarfråga.