– Nu efteråt ser man att vi tydligt tagit ställning till den frågan som är aktuell också i dag: vad gör man med manliga präster som vägrar samarbeta? Vi diskuterade en samvetsklausul som skulle ha gjort det möjligt att säga nej till samarbete, men beslöt att utelämna den. I motiveringarna till beslutet ser man tydligt att det är omöjligt att ge rätt att vägra samarbete. Det skulle innebära splittring.
På frågan om man ändå, med facit på hand, gick alltför mjukt tillväga med kvinnoprästmotståndarna säger han i dag att han inte vet.
– Vi ville inte orsaka splittring och sår i onödan, och vi ville inte skapa martyrer. I de församlingar där det fanns problem försökte vi medla. Ibland gick det bra, ibland gick det dåligt.
Litet motstånd kvar
En undersökning vid Kyrkans forskningscentral visar att mediernas bild av konflikterna kring kvinnliga präster alltjämt leder till att folk skriver ut sig ur kyrkan. Många upplever att kyrkan inte i tillräckligt hög grad försvarar de kvinnliga prästerna mot motståndarnas angrepp. I dag finns samarbetssvårigheter enbart i två procent av församlingarna och många kvinnliga präster har aldrig stött på några konflikter.– De kvinnoprästmotståndare som finns kvar i dag är färre, men mycket hårda. Om man ser på fenomenet ut kyrkohistorisk vinkel tror jag nog att de slutar med att t.ex. Lutherstiftelsen blir en egen kyrka, tror Helsingforsbiskopen Eero Huovinen.
Också John Vikström tror på att de hårdaste kvinnoprästmotståndarna lämnar kyrkan.