I Tim Guénards barndom gick allt fel. Han berövades hälsa, hem, kärlek, skola. Till sist var det hatet som höll honom vid liv. Men The Big Boss sände människor i hans väg som vände den onda spiralen. Idag är han familjefar, driver ett hem för vinddrivna ungdomar och reser runt i världen för att ge människor hopp.
– När jag bodde på gatan drömde jag om ett hus att ta emot hemlösa i, säger fransmannen Guénard. Det har jag nu. Först tog vi emot drogmissbrukande ungdomar i vårt hem. Våra två äldsta barn accepterade det, men vårt tredje protesterade, hon tyckte det blev för oroligt. Då byggde vi skilda små hus i närheten. Egentligen mycket bättre, ungdomarna får ta mer ansvar.
De två böcker han skrivit om sitt liv, Starkare än hatet och Min andra chans, har gjort honom känd. En vecka i månaden under tio av årets månader är han på resa. Före besöket på Borgrock i Borgå i början av februari var han i Mexico och Japan. Ofta besöker han fängelser. Han vet vad det är att vara instängd.
– I fängelserna brukar jag säga att jag älskar den som bär hat i sig. Hatet är som en tung ryggsäck. Men det går att lägga den av sig och ta en lättare väska. Det kallas hopp, lust att leva.
Gick 500 kilometer längs järnvägen
– Ögon är som väderlek, säger Guénard, de är varma eller kalla. Den man älskar ser man på. Det lärde jag mig när jag som barn låg tre år på sjukhus. Andra fick besök, jag fick det aldrig. En gång stal jag en presentpappersbit. På den fanns en liten björn som vinkade åt mig och sade både hej och godnatt.
– Jag var avundsjuk på de andra barnen. Jag längtade efter pappa och hatade honom.
Under den här tiden fäste jag han sig vid hatet, det hindrade honom från att ta sitt liv.
– Jag var en sjuk som aldrig klagade. På nätterna övade jag mig att gå igen. När jag kunde det blev jag sänd till ett barnhem och senare till ett mentalsjukhus. De kom till att jag inte var tokig. Av mina teckningar drog de slutsatsen att jag var intellektuell, men störd. Från ett barnfängelse rymde jag och gick 500 kilometer längs järnvägspåren för att gömma mig i Paris.
Hatade och slogs
Han talar eftertänksamt. Fokuserar på det som gav rot till förändring. Första gången någon sade till honom att Gud kom för de fattiga såg han rött. Det han sett tydde mest på att Gud var på semester.
– Ett och ett halvt år i tonåren sov jag under en buske vid Eiffeltornet eller i ett cykelgarage om det var för kallt. En natt höll råttorna mig vaken. På morgonen satte jag mig bredvid en man på gatan. Jag somnade och föll över tidningen han läste. Mannen började prata med mig.
– Jag var fjorton år och hade inte gått i skola. Men Monsieur Lyon visade mig bokstäver och efter sex månader kunde jag läsa. Monsieur Lyon var min första gåva av The Big Boss. Han lärde mig nyfikenhet och den drivs jag ännu av.
Läs mera i Kp 9/2008.