| |
| – Kristendomen är och förblir den religion som fungerar bäst både psykologiskt, socialt och moraliskt, säger Torgny Wirén. |
När Torgny Wirén gjorde upp en lista med sådant som talar för och emot att Gud finns hade han i tre års tid studerat filosofi och läst om andra religioner för att hitta ett fungerande alternativ till den kristendom han visste att inte var sann. Stötestenen för pastorssonen, som vuxit upp inom Missionskyrkan i Sverige, var lidandets problem.
– I de senare tonåren stötte jag på tvivel av olika slag, jag kände att Gud inte svarade, och bönen fungerade inte. Under gymnasietiden gick jag en sjukvårdsutbildning och mötte mycket lidande, död och olyckor. Då tänkte jag ”hur kan det finnas en god Gud?”. Eftersom jag tyckte att universums uppkomst kunde förklaras ändå så lämnade jag kristendomen, berättar han.
Aldrig 100 procent igen
Efter tre år tyckte han att sökandet efter en sanning inte ledde någonvart. För att dra nytta av allt det han hade läst skrev han så ner sin lista med bevis för och emot Gud, och märkte till sin förvåning att mer talade för Gud än emot. Han sköt undan insikten och lade papperet i en byrålåda. Några veckor senare tog han fram det igen.
– Jag konstaterade att om jag gjorde anspråk på att vara en tänkande varelse och det verkade vara 70–30 att Gud finns, då är det väl värt att testa hypotesen Gud.
Det är var ett helt nytt sätt att tänka för Wirén, som var van vid barndomens 100-procentiga övertygelse. Han knäppte sina händer och bad sin första bön på tre år.
– Jag trodde att övertygelsen så småningom skulle bli 80, 90 och till slut 100 procent. Men det har den inte blivit. Det finns fortfarande saker jag brottas med, 100 procent når jag nog inte igen.
Bäst för tolvåringar
Efter några år ville Wirén studera mer. Han jobbade på en onkologiavdelning där han pratade mycket med patienterna om stora livsfrågor. Eftersom det var det roligaste i hans jobb bestämde han sig för att han skulle bli sjukhuspräst och började läsa teologi.
– Men jag hade nog för mycket spring i benen och tyckte att det skulle bli lite ensidigt att bara sitta och prata. Jag ville jobba med ungdomar, det har jag alltid tyckt att är roligt. Men jag bestämde mig för att bli sjukhuspräst när jag fyller femtio.
Nu är han 49, och nej, sjukhuspräst blir han inte inom det närmaste året. Det är för roligt som det är nu.
– När jag blev färdig med mina studier kände jag att jag var bäst för tolvåringar. De har börjat tänka, men är inte färdiga, och så har de mycket spring i benen. Jag fick möjlighet att bli skolpräst, men då bara på gymnasiet, alltså för sexton–nittonåringar. Eftersom jag ville jobba med de andra skolorna också utvidgades målgruppen, och nu jobbar jag halvtid med åldrarna sju–nitton. Under den andra halvan är jag församlingspräst.
Läs hela profilen i Kp 9/2008.
