En känsla av vanmakt

Ledare. Nr 9/2008. Dramatiken kring Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi har engagerat såväl medborgare som landets högsta politiska ledning. En central fråga är vem eller vilka som skall ta sitt samhällsansvar. En del menar att det primärt är Stora Enso, en del att det är regeringen, en del att det sist och slutligen är riksdagen och en del att alla tre aktörer måste dela på ansvaret. 25.2.2008 kl. 00:00

Dramatiken kring Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi har engagerat såväl medborgare som landets högsta politiska ledning.

En central fråga är vem eller vilka som skall ta sitt samhällsansvar. En del menar att det primärt är Stora Enso, en del att det är regeringen, en del att det sist och slutligen är riksdagen och en del att alla tre aktörer måste dela på ansvaret.

Det problematiska med frågan vem som skall bära samhällsansvaret är att den förutsätter att vi vet svaret på en annan fråga, nämligen vad som egentligen avses med samhällsansvar.
Ett företag kan knappast förutsättas ta ansvar för att det finns ett bestämt antal arbetsplatser, att människor på en bestämd ort har tillgång till arbete, att det kan tryggt kan leva ett helt och fullt liv också utan en arbetsplats och så vidare.
Vad är alltså ett företags samhällsansvar?

Den frågan måste också regeringen som ägare i ett företag ställa sig. Den kan ju knappast utan stora svårigheter påföra ”sitt” företag ansvar utöver det som gäller generellt för alla företag.
Därför bör man för det första definiera vad som avses med samhällsansvar, för det andra analysera och bedöma om det ansvaret kan påföras företag och för det tredje bestämma sig för om så skall ske eller inte.

Det man i dag torde kunna säga är att allt detta åtminstone till största delen är ogjort. Alla talar om samhällsansvaret som något mycket viktigt och bekänner villigt att det är någon annan än man själv som skall bära det.
Resultatet är att medborgarna får en känsla av vanmakt. Om varken de som har den ekonomiska makten eller de som har den politiska makten vill eller kan ta samhällsansvar, vem kan då göra det?

Är det kanske de som varken har den politiska eller ekonomiska makten, alltså de som är mer eller mindre maktlösa? Alltså vi vanliga människor, medborgare?

Av den pågående diskussionen att döma är svaret på den sista frågan ja.
Då uppstår nya frågor. En av de viktiga är om den som inte har makt ändå har möjlighet att ta ansvar. Förväntas men ta ansvar för något innebär det ju i allmänhet att man också har möjlighet att påverka det som man tar ansvar för. Som till exempel för barnets fostran eller för att ett projekt förverkligas.

I fråga om samhällsansvaret förefaller det vara så, att de som skall ta ansvar för barnet får lov att göra det medan barnet växer upp på ett helt annat håll och i en omgivning som de inte kan påverka. Eller ta ansvaret för ett projekt som andra planerar och verkställer.
Det är alltså ingenting att förundra sig över att känslan av vanmakt växer och blir allt djupare. Det är helt naturligt och självklart.

Att det är som det förefaller bero på att också herrarna har en herre.
De som utåt representerar den ekonomiska makten måste beakta sina herrar som kollektivt betecknas som ”ägarna”. Det är de som kräver ännu bättre resultat, ännu större vinster, ännu mera avkastning.
Vad dem beträffar kan man inte säga mycket annat än att loppet förefaller vara kört. Om de inte gör som ”ägarna” vill ersätts de med andra som är villiga att ta skeden i vacker hand. Det är enkelt och rättframt.

Beträffande dem som å folkets vägnar utövar den politiska makten är situationen däremot förbryllande. Deras herre borde folket och dess bästa.
Alltså hela folket och allas bästa.
Ändå ser det ut som om också de politiska beslutsfattarnas egentliga herrar är samma ”ägare” som styr och ställer inom den ekonomiska sektorn.

Det som behövs är därför något av en kopernikansk revolution. I stället för att mer eller mindre allt kretsar kring och bedöms i euro måste människan placeras i centrum. Det viktigaste får inte vara vad som är bäst för ekonomin, utan vad som är bäst för människan och för Guds skapelse som helhet.

Stig Kankkonen



Nedtagandet av korset (Mästaren till St Bartolomeus altartavla)

Vid graven i trädgården. 29.3.2013 kl. 18:00
Flykten till Egypten (Gerard David)

I korsets skugga. 29.3.2013 kl. 15:00
Korsfästelsen (Peter Paul Rubens)

På korset. 29.3.2013 kl. 15:00
Jesus bär korset (Mathias Grünewald)

På vägen till Golgata. 29.3.2013 kl. 12:00
Jesus inför Pilatus (Derick Baegert)

I prokuratorns residens. 29.3.2013 kl. 10:00
Petrus förnekelse (Okänd italienare)

På översteprästens gård. 28.3.2013 kl. 23:00
Jesus blir förrådd. (Giotto di Bondone)

I Getsemane trädgård. 28.3.2013 kl. 21:00
Jesus inför Kajafas (Gerrit van Honthorst)

I översteprästens palats. 28.3.2013 kl. 18:00
Martin Bahne spelar Jesus i årets Via Crucis i Helsingfors. FOTO: Frank Leiman

Påskvandringen Via Crucis involverar över hundra skådespelare. 25.3.2013 kl. 11:02

Matteus församling är bland de första i norden att använda sig av en skriba-app för telefoner. 25.3.2013 kl. 10:08

I dag rider Jesus in i Jerusalem. Igen. 24.3.2013 kl. 09:00
FOTO: Malin Aho

Guds ord har sin egen kraft och Bibeln kan läsas och förstås helt utan akademiska förkunskaper. Men om man som KP:s redaktör inte kan låta bli att försöka förstå hur andra kristna tänker, då kan det där med olika bibelsyner bli minst sagt utmanande. 23.3.2013 kl. 12:00
FOTO: Heidi Hendersson

I snart sju år har Carolina Djupsjöbacka hållit i en syjunta med bön för kvinnor i Vasatrakten. Knypplandet och tebjudningen med sju sorters kakor har fått ge vika för samtal, umgänge och lekträffar med barnen. 22.3.2013 kl. 16:00
FOTO: Johan Sandberg

Sedan 1968 då Gud reste honom ur knarkträsket är det Jesus som gällt för Arne Selander. Som präst har han fått möta många missbrukare. 22.3.2013 kl. 14:43

Det nya missionsstiftet skapar förvirring anser biskoparna. Nu får alla lutherska präster brev. 22.3.2013 kl. 12:15

Hilkka Olkinuora närmar sig julen som ett sinnestillstånd. Det skalar bort många måsten.

annorlunda jul. – Fira den jul du kan och vill fira i år, säger Hilkka Olkinuora. Jultraditionerna handlar inte alltid om vad man gör – utan om varför man gör det. 16.12.2020 kl. 11:00

prostar. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar: kyrkoherden i Larsmo församling Max-Olav Lassila, kyrkoherden i Tammerfors svenska församling Kim Rantala och chefen för familjerådgivningscentralen inom Raseborgs kyrkliga samfällighet Ann-Sofi Storbacka. 15.12.2020 kl. 16:14
Tua Sandell bor i Istanbul  sedan sex år tillbaka.

jultraditioner. "Gemenskapen i församlingsvåningen blir det egentliga julfirandet." 16.12.2020 kl. 10:00

julafton. – Jag tror det kommer att bli en speciell stämning. Jag tror att radion blir ett surrogat för den kontakt man vanligtvis haft med släktingar, säger Kjell Ekholm. 16.12.2020 kl. 09:00
Mari Leppänen är glad, tacksam och förundrad över resultatet i biskopsvalet.

biskop. Mari Leppänen är den tredje kvinnan som blir biskop i Finlands evangelisk-lutherska kyrka – och den första med rötter i den laestadianska väckelsen. – Det har lärt mig sådant om utanförskap som jag hoppas jag får nytta av. 15.12.2020 kl. 09:18