Dramatiken kring Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi har engagerat såväl medborgare som landets högsta politiska ledning.
En central fråga är vem eller vilka som skall ta sitt samhällsansvar. En del menar att det primärt är Stora Enso, en del att det är regeringen, en del att det sist och slutligen är riksdagen och en del att alla tre aktörer måste dela på ansvaret.
Det problematiska med frågan vem som skall bära samhällsansvaret är att den förutsätter att vi vet svaret på en annan fråga, nämligen vad som egentligen avses med samhällsansvar.
Ett företag kan knappast förutsättas ta ansvar för att det finns ett bestämt antal arbetsplatser, att människor på en bestämd ort har tillgång till arbete, att det kan tryggt kan leva ett helt och fullt liv också utan en arbetsplats och så vidare.
Vad är alltså ett företags samhällsansvar?
Den frågan måste också regeringen som ägare i ett företag ställa sig. Den kan ju knappast utan stora svårigheter påföra ”sitt” företag ansvar utöver det som gäller generellt för alla företag.
Därför bör man för det första definiera vad som avses med samhällsansvar, för det andra analysera och bedöma om det ansvaret kan påföras företag och för det tredje bestämma sig för om så skall ske eller inte.
Det man i dag torde kunna säga är att allt detta åtminstone till största delen är ogjort. Alla talar om samhällsansvaret som något mycket viktigt och bekänner villigt att det är någon annan än man själv som skall bära det.
Resultatet är att medborgarna får en känsla av vanmakt. Om varken de som har den ekonomiska makten eller de som har den politiska makten vill eller kan ta samhällsansvar, vem kan då göra det?
Är det kanske de som varken har den politiska eller ekonomiska makten, alltså de som är mer eller mindre maktlösa? Alltså vi vanliga människor, medborgare?
Av den pågående diskussionen att döma är svaret på den sista frågan ja.
Då uppstår nya frågor. En av de viktiga är om den som inte har makt ändå har möjlighet att ta ansvar. Förväntas men ta ansvar för något innebär det ju i allmänhet att man också har möjlighet att påverka det som man tar ansvar för. Som till exempel för barnets fostran eller för att ett projekt förverkligas.
I fråga om samhällsansvaret förefaller det vara så, att de som skall ta ansvar för barnet får lov att göra det medan barnet växer upp på ett helt annat håll och i en omgivning som de inte kan påverka. Eller ta ansvaret för ett projekt som andra planerar och verkställer.
Det är alltså ingenting att förundra sig över att känslan av vanmakt växer och blir allt djupare. Det är helt naturligt och självklart.
Att det är som det förefaller bero på att också herrarna har en herre.
De som utåt representerar den ekonomiska makten måste beakta sina herrar som kollektivt betecknas som ”ägarna”. Det är de som kräver ännu bättre resultat, ännu större vinster, ännu mera avkastning.
Vad dem beträffar kan man inte säga mycket annat än att loppet förefaller vara kört. Om de inte gör som ”ägarna” vill ersätts de med andra som är villiga att ta skeden i vacker hand. Det är enkelt och rättframt.
Beträffande dem som å folkets vägnar utövar den politiska makten är situationen däremot förbryllande. Deras herre borde folket och dess bästa.
Alltså hela folket och allas bästa.
Ändå ser det ut som om också de politiska beslutsfattarnas egentliga herrar är samma ”ägare” som styr och ställer inom den ekonomiska sektorn.
Det som behövs är därför något av en kopernikansk revolution. I stället för att mer eller mindre allt kretsar kring och bedöms i euro måste människan placeras i centrum. Det viktigaste får inte vara vad som är bäst för ekonomin, utan vad som är bäst för människan och för Guds skapelse som helhet.