”Jaha” och ”inte ett fiasko” lydde omdömena från andra sidan viken då filmen Arn – Tempelriddaren hade Sverigepremiär vid jul. För nordiska förhållanden har filmatiseringen av Jan Guillous två första böcker i tempelriddartrilogin kört med rekordstor budget. Jämfört med amerikanska filmer i samma genre har de summor som östs ner i projektet ändå varit anspråkslösa.
FILM Arn – Tempelriddaren. Regi: Peter Flinth. I rollerna: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Stellan Skarsgård, Michael Nyqvist, Mirja Turestedt, Morgan Alling, Svante Martin m.fl. |
Den här filmen får den åskådare som läst böckerna att sucka sitt sedvanliga ”boken var bättre”. Trots att jag inser att filmens första del, den som handlar om Arns uppväxt, redan nu är lite tung och långsam, sitter jag där ändå och grämer mig över att manusförfattarna utelämnat viktiga detaljer som att Arns svärd är annorlunda än de nordiska svärden och att Arns häst är annorlunda än de nordiska hästarna.
Men vi tar det från början. Det hela utspelar sig på 1150-talet. Lillpojken Arn skadas och ligger för döden då den desperata modern tvingar igenom ett löfte: överlever pojken ska hans liv vigas åt Gud. Pojken klarar sig och föräldrarna försöker glömma incidenten, men då modern blir dödssjuk blir det dags att fatta svåra beslut. Arn växer upp på kloster bland vänliga munkar och utvecklas till ett universalgeni som talar flytande latin, konverserar obehindrat om filosofi och teologi och dessutom fäktas och skjuter pil som en riktig man. Det visar sig nämligen att en av munkarna varit tempelriddare och passar på att lära ut alla sina konster till den begåvade pojken.
Lägg till bråk mellan olika ätter, kamp om kungakronan och soppan är klar. Då Arn förälskar sig i sin Cecilia blir det besvärligt av politiska skäl, och efter en graviditet och lite fiffel är både Arn och Cecilia bannlysta i tjugo år. Han skickas till Jerusalem som tempelriddare och hon stängs in i kloster.
Problemet med Arn – Tempelriddaren är att den egentligen borde ha blivit en tv-serie för att göra full rättvisa åt storyn. Nu tar skildringen av Arns uppväxt och bakgrund en så stor del av tiden att det knappt blir något över för intrigerna i Jerusalem. Filmen blir inte en renordlad kärleksfilm, absolut ingen krigsfilm heller, och vi får inte göra några djupdykningar ner i en personlighet under utveckling.
Jag hade önskat att manuset och regissören fokuserat mindre på kärlekshistorien mellan Arn och Cecilia. Det här av den orsaken att kemin mellan Arn (Joakim Nätterqvist) och Cecilia (Sofia Helin) inte riktigt fungerar, så det hela känns mest som en pinsam reklamsnutt för nån hårvårdsprodukt.
Allt detta oaktat tycker jag att filmen är värd ett biobesök. För den som är intresserad av korstågstiden bjuder scenerna mellan Arn och den legendariske Saladin på intressant tankestoff. Och vem trodde att frågan om Guds ledning kunde få så stort utrymme i den nordiska filmhistoriens största produktion? Man får inte heller missa Svante Martin som på klingande finlandssvenska levererar sina bad guy-repliker i rollen som kung Karl Sverkersson.