Högsta förvaltningsdomstolen har i och med ett aktuellt avgörande slagit fast att en manlig präst inte har rätt att vägra altarsamarbete med en kvinnlig kollega. Också i gudstjänsten är han tjänsteman och vägran att samarbete är därför att beteckna som diskriminering.
Illustration: Wilfred Hildonen |
Det aktuella beslutet kom till som en följd av ett besvär av en manlig präst som i samband med ett kyrkoherdeval inte gavs förslagsrum. Domkapitlets motivering var hans besked att han på grund av sin övertygelse inte kan tänka sig att förrätta gudstjänst med en kvinnlig präst.
Den sökande ansåg att domkapitlets beslut diskriminerade honom på grund av hans religiösa övertygelse och inkom med rättelseyrkande med hänvisning till ett undantag i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Undantaget säger att ”stadgandena i denna lag tillämpas inte på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning”.
Domkapitlet vidhöll sitt beslut. Enligt domkapitlet har prästen rätt att ha sin religiösa övertygelse och sina åsikter, men de får inte ta sig uttryck som är diskriminerande. Detta allra minst då det är fråga om en kyrkoherde med förmansuppgifter och -ansvar.
Ärendet gick vidare till Åbo förvaltningsdomstol, som inte såg några juridiska grunder för att ändra domkapitlets beslut. I den juridiska bedömningen sägs bland annat följande:
– Kyrkolagen eller kyrkoordningen innehåller inga regler som skulle ge den som tagit emot en kyrklig tjänst rätt att på grund av religiös övertygelse eller samvete låta bli att utföra uppgifter eller skyldigheter som hör till tjänsten.
– I förhållande till en kyrkoherdetjänst är förrättande av gudstjänst ett tjänsteuppdrag och handlar inte för kyrkoherdens del i detta sammanhang om en i grundlagen skyddad religionsutövning.
Frågan avgjord?
Summa summarum ansåg förvaltningsdomstolen att det fanns allvarliga och klart konstaterbara grunder att anse att den klagande saknar förutsättningar att fungera som kyrkoherde och att han därmed inte kan anses behörig för tjänsten. Domkapitlet hade därför till alla delar handlat rätt då det inte gav honom förslagsrum.
Högsta förvaltningsdomstolen förkastade också för sin del den sökandes besvär och konstaterade att Åbo förvaltningsdomstols beslut inte ändras.
Vissa kommentatorer har menat att frågan om väjningsrätt nu en gång för alla avgjorts, men riktigt så enkelt är det kanske inte.
– I olika domstolar pågår fortfarande processer som inte gäller val utan frågor som har att göra med hur präster som innehar en tjänst handlar, påminner Olli Mäenpää, professor i förvaltningsrätt.
– I de fallen har vi att se fram emot nya avgöranden.
– I de pågående rättsprocesserna bedöms alltså frågan i andra sammanhang och ur andra perspektiv och därför kan de kasta nytt ljus över den aktuella frågan. Men knappast förändras HFD:s grundutgångspunkt.
Och den utgångspunkten är alltså att en kyrkoherde inte kan låta bli att utföra sina centrala tjänsteåligganden genom att hänvisa till sin religionsfrihet.