– Det är på värdegrunden som livet står och faller. Den grund man bygger på är viktigare än karriären, säger Eva-Riise Gundersen.
Foto: Isabella Segercrantz |
Eva-Riise Gundersen föddes 1937 i Baerum i Norge som yngst av sex barn. Barndomen präglades av Andra världskriget och den tyska ockupationen.
– Det fanns 400 000 tyska soldater i Norge. Man såg dem överallt. Och vi hatade dem!
– När jag nu läst om händelserna i Finland 1918 så känner jag igen atmosfären från min barndom, för vårt krig var också delvis ett inbördeskrig. Man visste aldrig vem som var vän eller fiende. Alla var försiktiga med vad de sa och till vem. De vuxna sa knappt ingenting åt oss barn. Rädslan har haft en stor plats i mitt liv.
Efter kriget gick Eva en dag upp på vinden och hittade tidningar med bilder hon aldrig sett tidigare. Det var fruktansvärda bilder från koncentrationslägren och så var det en bild av Hitler tillsammans med Mannerheim.
– Jag sprang till pappa med bilderna. Han lugnade mig: ”Mannerheim var en stor man och att han skakade hand med Hitler betydde inte att de två var likadana. Mannerheim räddade sitt folk, det var inte alls som i Norge.” Jag andades ut för vi barn satte likhetstecken mellan Hitler och den onde. Men koncentrationslägren förklarade han inte. Det var skräckfyllt att tänka på de bilderna. Jag var ju bara åtta år gammal.
Svårt under ytan
Till det yttre var allt bra i familjen, men under ytan fanns stora svårigheter.
– En av mina systrar insjuknade i schizofreni och det var ångestfyllt särskilt för min mor, som kände att hon misslyckats. Pappa var i chefsställning i affärslivet och arbetet fyllde hela hans liv. Han var ofta på resor. Jag har efteråt tänkt att pappas frånvaro var en av orsakerna till att pojkarna i familjen hade det kämpigt. De saknade förebilder. Dessutom hade pappa inga förebilder själv i papparollen för han hade i tidig ålder förlorat sin egen far.
– Min mor blev allt mer kritisk mot allt och alla. I botten fanns hennes skuldkänslor. Det kändes jobbigt i synnerhet som mina föräldrar under mellankrigsåren tagit intryck av Oxfordrörelsen och hade en kristen livssyn. De hade ju så många positiva sidor, men det var svåra år.
Att lyssna på Gud
– När jag var femton år blev livsfrågorna aktuella. Framtiden såg osäker ut. Allt hade gått så fel i Europa, det förstod jag ju nu.
Eva-Riise hade kommit i kontakt med den internationella rörelsen Moralisk upprustning (tidigare känd som Oxfordgruppen) som ville påverka och bygga upp på kristen grund. På det enskilda planet betonades ”de fyra absoluterna”: absolut ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek.
– Jag lärde mig att varje morgon ha en stilla stund och söka Guds ledning, att lyssna när Gud talar.En sådan morgonstund ställde Eva-Riise frågan: Varför är mor så negativ? Hon blev övertygad om att svaret var dåligt samvete.
– Hon hade det svårt. Jag beslöt att oftare ge henne en kram och att oftare hjälpa till med disken! Och så beslöt jag att tala med henne.
Samtalet förändrade atmosfären i hemmet.
– Mamma sa plötsligt att hon var utled på sig själv och sin egen självupptagenhet. Det bittra och kritiska försvann med en gång ur hennes liv och kom aldrig tillbaka. En annan märklig följd var att min sjuka syster samtidigt blev betydligt bättre. Hängde allt ihop?
Läs mera i Kp 6/2008.