Nej tack till juridiskt tricksande

I dagarna kan evangelisk-lutherska kyrkan i Finland se tillbaka på 22 år med kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet också för kvinnor och på 20 år med kvinnliga präster. Beslutet fattade kyrkomötet år 1986 och två år senare, alltså 1988, trädde den lag som möjliggjorde prästvigning av kvinnor i kraft.
Trots att vi alltså i två decennier har haft kvinnliga präster i vår kyrka hålls den så kallade kvinnoprästdebatten fortfarande varm, ibland kokar den fortfarande till och med över.

Ett inlägg i debatten kom biskopen i Uleåborgs stift Samuel Salmi nyligen med då han slog fast att man inte kan acceptera tricksande med juridik i fråga om kvinnornas prästerskap.
Det är lätt att hålla med och instämma.
Tricksande med juridik kan inte accepteras. Inte då det gäller kvinnor som är präster i vår kyrka, men inte heller andra.

I sin avhandling ”Bekännelsen som kyrkans rätt” har teologie doktor Arto Seppänen systematiskt granskat de beslut som har fattats i väjningsärenden (se mera på nyhetsplats). Det har han gjort ur ett juridiskt perspektiv där kyrkorätten, med kyrkans bekännelse som grundbult och tolkningsnyckel, är central.
Seppänen har kommit till slutsatsen att en präst har laglig rätt att väja. Detta inte endast på grund av sin personliga övertygelse, utan för att övertygelsen har sin grund i bekännelsen och rätten att följa övertygelsen är tryggad i lag. Den slutsatsen strider mot den rådande lagtolkningen både inom och utanför kyrkan.

Seppänens doktorsavhandling är ytterst inte ett inlägg endast i den så kallade kvinnoprästdebatten. Dess betydelse som debattinlägg på högsta akademiska nivå får den som bidrag till den allt viktigare debatten om bekännelsens betydelse.
Eller lite populariserat sagt: debatten om vilken betydelse Bibeln, den äldsta kyrkans tre bekännelseskrifter och de lutherska bekännelseskrifterna har både för den kyrkliga lagstiftningen och för den allmänna lagtolkningen i kyrkliga frågor och ärenden.

Kollegan Kotimaa bad ärkebiskop Jukka Paarma och biskopen i Esbo stift Mikko Heikka kommentera Seppänens avhandling.
Ingendera gjorde det.
Paarma hänvisade till att han inte hinner medan Heikka kort konstaterade att Seppänens slutsats är en fråga för jurister att ta ställning till.

Heikka har delvis rätt.
Seppänen har med sin kyrkorättsligt betonade granskning av domkapitelsbeslut och beslut i Högsta förvaltningsdomstolen visat att det kan finnas juridiska nycklar och tolkningar som trots allt kanske ännu inte har beaktats eller inte har beaktats i tillräckligt hör grad.
Varken inom kyrkan eller utanför den.
Heikka har delvis fel eftersom frågan om kyrkans bekännelse inte är en juridisk utan en teologisk fråga som i sista hand avgörs av kyrkomötet. Enligt lagen är det kyrkomötet som fattar beslut om kyrkans lära.

Vad den kyrkans bekännelse som Seppänen bygger sitt resonemang på och kring är, är alltså inte given en gång för alla och inte alltid entydigt klart.
Enklare blir denna sida av saken inte av att det råder oenighet inte endast om kyrkans bekännelse utan också om huruvida kvinnoprästfrågan över huvud taget är en fråga som faller inom ramen för bekännelsen. Är den alltså en lärofråga, en bekännelsefråga eller en ordningsfråga?

I dag arbetar ingen inom vår kyrka för att frånta kvinnor rätten att vara präster och att vara det fullt ut. Ingen vill heller juridiskt tricksa med deras rättigheter.
Precis som man har utrett vad som gäller för de kvinnliga prästerna och deras ställning är det viktigt att lika grundligt utreda vad som gäller för dem som på grund av sin övertygelse inte kan ha altargemenskap med kvinnliga präster.

Då vi vet svaret på frågan är förhoppningsvis en hel del vunnet. Förutsatt alla är beredda att acceptera svaret förstås.
Finns rätten att väja måste kyrkan antingen acceptera det eller lagstifta så att det blir omöjligt. Till exempel genom att slå fast att det är villolära att säga nej till kvinnliga präster och att det alltså strider mot kyrkans bekännelse.
I en sådan situation kan de som anser sig tvingade av sitt samvete att väja knappast göra mycket annat än söka andra vägar att tjäna Gud än som präster i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Men som Salmi slog fast: tricksande med juridik, inklusive kyrkolagens bekännelseparagraf, kan inte accepteras. Varken i ena eller andra riktningen.