I serien Mina sista ord tar dödssjuka människor genom ett videotestamente på ett mycket medvetet sätt avsked av sina närmaste. I varje avsnitt porträtteras en av dessa människor. Nuet har fått en annan dimension, för lever, det gör människan ända till slutet.
Jan van Driel är en av dem som tar avsked av sina närmaste i den holländska tv-serien Mijn Laaste Woorden. |
Tänk dig att du blir sjuk. Allvarligt sjuk. Hur hårt du än kämpar säger läkarna att det inte finns någonting de kan göra. Vad gör du? Accepterar du det? Kämpar du emot eller skjuter du kanske undan det och försöker låta bli att tänka på det? Att sätta på tvären och förneka är inte mera än logiskt och mänskligt. Men det kan också vara rogivande för dig själv, för din omgivning, partner, barn och/eller föräldrar om du kan ta avsked på ett annat sätt.
– Själv funderade jag på programmet och innehållet mycket länge. Jag processade programidén i mina tankar under en lång tid för att se på den ur olika synvinklar. Sedan beslöt vi oss för att göra avsnitten, säger Eveline van den Linden, ansvarig programredaktör för Mijn Laatste Woorden som under våren 2007 sändes i Nederländerna på kanalen EO (Evangelische Omroep, ungefär evangeliska kanalen).
Fokus på döende
Det är detta program som fungerar som modell för de planerade finska avsnitten för serien Mina sista ord. Enligt planerna kommer också fyra av de holländska avsnitten att sändas under 2009.
– Att födas är ett under som vi inte förstår och som samtidigt på många sätt står i motsats till att dö: det är tvärtom. Det är naturligt att dö men det sker ofta i ensamhet, mer eller mindre. I Mijn Laatste Woorden står den sjuke i centrum. Hon/han är mittpunkten och har möjligheten att säga saker som annars kanske skulle bli osagda.
– Också för de närmaste har detta varit viktigt, de får höra ord och budskap som är betydelsefulla för dem. När vi gjorde programmen besökte vi ofta den sjuka för att fråga och för att lyssna. Hurdant liv har du haft? Hurdant har det varit? Vad var och är det viktigaste för dig? Att tillsammans tala om ett liv som närmar sig sitt slut är att också att på ett sätt tillsammans ge innehåll åt den sista biten. Att dela ger tröst. For den sjuka, de närmaste – alla.
Eveline van der Linden har personlig erfarenhet av temat. Hon var tre år gammal när hennes mamma dog och har aldrig hört någon berätta om henne, om hurdan hon var, vad hon tyckte om etc.
– Nu är jag själv i 60-årsåldern och tänker ibland på hur gärna jag själv vill lämna kvar någonting för mina barn och barnbarn. Så de kan komma ihåg sin mamma och farmor eller mormor. Om hur hon såg ut, hur hon talade och om vad hon ville säga dem, vad hon ville lämna kvar för dem som ett slags testamente – i ord. Om vad som var och är viktigt för mig. Själv vet jag inte hurdan min morfar var. Eller min mamma. Och jag vet hur gärna jag hade haft mera minnen av dem att hålla fast vid. Livet är tillräcklig invecklat som det är, tycker du inte, säger van den Linden.
Läs mera i Kp 5/2008.