Kebab som familjeföretag, teologi för sanningslängtan, men mammarollen är viktigast.
– Statustänkande är ett världsligt synsätt. Den som är störst skall vara tjänare, säger Gerd Snellman. |
– Att jag vid 37 års ålder började studera teologi var en del av en utvecklingskris, en försenad protest, säger Gerd Snellman. Jag som alltid varit foglig och anpassat mig började ifrågasätta den laestadianska väckelserörelsen. Jag tyckte att det fanns sådant som inte höll. Nu ville jag ta reda på själv.
Hon sökte den ultimata sanningen men märkte snart att teologisk litteratur är en tolkning av en tolkning.
– Men jag tappade inte lusten att studera för den skull. Jag bad mycket den här tiden och fick samtidigt ett nytt intresse att läsa Bibeln. Bibelläsningen har sist och slutligen gett mig mest.
Hon läste också kristen uppbyggelselitteratur som tolkar tron till vår tids språk. När hon sedan gick till bönehuset märkte hon att hon med nya öron kunde höra på det som predikanterna sade.
– De säger samma saker som olika kristna författare, men med andra ord. Många av orden upplevde jag förr som klichéer. Nu kan jag ta dem till mig, för jag tror att predikanterna menar vad de säger.
Sorg i unga år
I ungdomen valde hon bort yrkesstudier. Den tiden lade man inte i väckelserörelsen någon stor vikt vid kvinnors yrken. De skulle ju gifta sig och sköta sina barn. Hennes pappa var ett undantag, han uppmanade sina döttrar att utbilda sig. Men hon följde inte rådet. Hon hoppade av gymnasiet efter första året och började arbeta med åldringsvård. Hon trivdes och sökte i ett skede in till sjuksköterskeskolan.
– Jag kom in fast jag inte var student vilket var svårt på den tiden!
Men hon hade redan vid femton år mött kärleken i pojkvännen Rune. De hade sällskapat i tre år och han ville att de skulle gifta sig. För henne var det ett svårt beslut att avstå från skolan. Men hon gjorde det. Strax efter att de förlovat sig insjuknade han i leukemi. Det blev bättre ett tag och de gifte sig. Men sedan kom sjukdomen tillbaka och vid tjugoett års ålder var hon änka.
Senare gifte hon om sig med Runes äldre bror Ole. De har fått sju söner.
Upplevelserna i samband med Runes död gjorde att hon länge hade svårt att känna sig hemmastadd bland jämnåriga.
– Ända tills jag var fyrtio sökte jag mig hellre till kvinnor som var mycket äldre än jag själv. Nu har det jämnat ut sig. I min ålder har de flesta upplevt någon form av förlust.
Läs profilen i Kp 4/2007.