En rolig och hoppfull pjäs om att dö i cancer? Jo, det är en sådan som sätts upp på Svenska Teaterns Mini-scen just nu, försäkrar regissören Ulrika Bengts.
Foto: Valtteri Kantanen |
Vittra handlar om Vivian Bearing, professor i litteratur och drabbad av långt framskriden och obotlig äggstockscancer. I Hellen Willbergs skepnad ligger hon i sin sjukhussäng och konstaterar lakoniskt att det är precis som att vara på ett doktorandseminarium, men nu är det hon som är ämnet för föreläsningen. Och inte är det lika krävande som att vara professor heller. ”Jag behöver bara ligga still och se ut som om jag hade cancer”.
Vittra (Wit) har skrivits av den amerikanska läraren Margaret Edson och gav henne Pulizer-priset år 1999. Den bygger på Edsons egna erfarenheter efter att ha arbetat ett år på sjukhus och följt med aids- och cancerpatienters kamp.
– Det är en pjäs om konsten att dö, säger Ulrika Bengts, som står för regin.
Hon säger att föreställningen handlar mycket om ord. Professor Bearing är specialist på barockpoeten John Donne. När hon insjuknar försöker hon förklara sin situation, men märker paradoxalt nog att orden, de ord hon alltid kunnat lita på, sviker henne.
– Trots att hon jobbat med ord i hela sitt liv hittar hon inte ord för den fysiska smärtan, för bortvittrandet.
Möte med det svåra
Ulrika Bengts säger att hon tog sig an projektet för att hon är intresserad av dödstemat. I vår tid lever vi som om inte döden fanns, och när kroppen säger ifrån blir det en chock. Hon ville utreda vad som händer med en människa som blir ensam med sin dödsångest och sin smärta.
– Pjäsen har också element av forskningskritik. Vad är vi villiga att göra för att utöka vår kunskap?
Också den komplicerade relationen mellan patient och vårdare lyfts fram. Det är en ny erfarenhet för pjäsens litteraturprofessor att plötsligt bli intressant i kraft av sin tumör.
Ämnet är svårt. Finns det risk för att publiken blir avskräckt? Nej, det tror inte Ulrika Bengts.
– Teatern gör sig själv obehörig som konstform om man inte tar upp grundfrågorna. Människor måste också möta tunga och svåra frågor. Och jag tror att vi har hittat en form som gör det möjligt, en sorts ironi, en lätthet. Jag hoppas också att den ska kunna bli ett stöd för cancerdrabbade och deras anhöriga.
Beröringens makt
Birthe Wingren spelar sköterskan Susie som blir den som i vardagen tillbringar mest tid med den döende litteraturprofessorn.
– Vad finns kvar av en människa då inte bara fysiken utan också hjärnan sviker? Här kommer sköterskan Susie in och hjälper Vivian Bearing att inse att det är viktigt bara med vanlig mänsklig närhet. Att någon rör vid henne, säger Birthe Wingren.
Hon säger att pjäsen inte är andlig, men medmänsklig.
– Det är väldigt svårt att beskriva den här pjäsen, men den är skriven på ett sådant sätt att den faktiskt också är rolig. Man får bearbeta det att döden är något vi alla kommer att gå igenom. Döden är en del av livet.