Ionamusiken presenterades för Borgå stift av Leif Nahnfeldt från Karlstad i Sverige som besökte kyrkomusikdagarna på stiftsgården Lärkkulla förra veckan.
Leif Nahnfeldt är präst och musiker, musikpedagog och körledare som hemma i Karlstad vid sidan om leder bland annat damkören ”Söt likör”. Men mest åker han omkring och inspirerar församlingarna i deras gudstjänstliv.
– Skapa det vibrerande rummet, kontakt med oss själva och med universum, med det gudomliga. Och med varann, målar han de stora linjerna.
Nahnfeldt själv är så mycket naturvetare från sin gymnasietid att han läst en färsk fysikbok om ”superstringteorin”. Ni kanske vet det där om att universum inte alls är uppbyggt av atomer och molekyler utan av vibrationer. Körsångare världen över känner intuitivt sångvibrationens helande och enande inverkan.
Nahnfeldt är i Borgå stift för att på kyrkomusikdagarna berätta om musiken från Iona community, den smått mytiska ön utanför Skottlands västkust. Efter de universella penseldragen ställer han upp fyra kyrkomusiker som ett levande notställ som visar tonhöjden med handen.
En viktigt del av den enkla Ionamusiken och dess metoder handlar nämligen om att återerövra den flerstämmiga sången. Jämte samma tanke som fått körer med kråksångare att ploppa fram här och var. Att folk kan sjunga, fast de inte tror det själva.
Keltisk klostermiljö
Ön Iona utanför den skotska västkusten var en keltisk klostermiljö mellan 500- och 1100-talen, senare ett benediktinerkloster fram till reformationen. Runt år 1900 skänkte markägaren klosterområdet till den skotska kyrkan som lät återuppbygga själva kyrkan.
George McLeod var en skotsk präst som med framgång drev sin medelklassförsamling i Glasgow. Någon fungerande kontakt med folk från arbetarklassen fick han inte. Kyrkan talade fel språk. Men han var också involverad i prästutbildningen och år 1938 tog han ett radikalt steg. Ute på Iona sammanförde han ett dussin prästkandidater och ett dussin arbetslösa hantverkare som tillsammans fortsatte restaureringen av klostermiljön på Iona. Samtidigt skapade kommuniteten ett gudstjänstliv tillsammans, med språk och uttryck som var tillgängliga för alla.
Iona blev en oas för unga män som inte hittade in i den traditionella gudstjänsten, präglad av skotsk torftighet. En av dem var John L. Bell, numera Ionamusikens resepredikant som åkt världen runt för att lära ut vad man kommit till vid Iona community.
Symbolhandlingar viktiga
Klostret Taizé i Frankrike är mer känt som nyskapare av andlig musik. Bägge vill återerövra den flerstämmigt sjungande församlingen. Taizé håller sig till det meditativa och musiken skapas av en enda person. Ionamusiken letar rätt på olika traditioner och utnyttjar fler genrer. Iona vill ge något för alla sinnen i gudstjänsten. Ljud, tystnad, färg, form och symboler, förutom den flerstämmiga sången. Guds tilltal i gudstjänsten kommer på olika vägar.
– Iona arbetar mycket med symbolhandlingar, förklarar Nahnfeldt och berättar om sin första gudstjänst i Karlskrona med temat rättvisa och befrielse. Symbolhandlingen utgick från ett antal hopbundna snörstumpar på ett altare. Den som ville kunde gå fram, ta en snörstump med påskriften: Alla är vi involverade i situationer som är tilltrasslade. Du har gett uttryck för din vilja att göra något åt den situationen.
– Jag var helt oförberedd på min egen reaktion. Det kom upp tre, fyra tilltrasslade situationer i mitt eget liv. Min upplevelse där vid snörstumparna blev en avstamp för att göra något åt dem.
Man använder olika former av växelläsningar. En annan ingrediens är många människors delaktighet. Man ställer frågan, hur många människor kan den här gudstjänsten delas upp på?
Eller återberättar en text som gärna får ta in humoristiska element. Vid kyrkodagarnas onsdagsmässa var predikan en dialog mellan småbarnsföräldrarna Josef och Maria som inte riktigt var överens om rätt reaktion när ens förstfödda serveras guld, rökelse och myrra av högättade utlänningar.