Illustration: Jan Lindström |
Planerna på ett finlandssvenskt framtidsinstitut håller på att bli en av de stora finlandssvenska frågorna. Inte helt oväntat har diskussionen om institutet tillsvidare kretsat mera kring från ”vem” än kring frågan ”vad”. Inte heller helt oväntat eftersom det ofta förefaller vara viktigare vem som säger vad än vad som sägs och nästan viktigare vem som gör vad än vad som görs.Då det namn som nämnts både som initiativtagare till och tänkbar boss för framtidsinstitutet, Roger Broo, dessutom är ett namn som nästan blivit en svordom i finlandssvenska sammanhang är namndiskussionen förmodligen ofrånkomlig.
Men också tankar och kommentarer som inte är bundna till namnet har framförts. De har i allmänhet fokuserat på ett annat favorittema: makten.
Det som ventilerats är dels vem som har eller borde ha makten i och över det planerade institutet, dels vem som eventuellt får se sin nuvarande makt naggas i kanterna av det nya institutet.
Personfrågor, alltså namnfrågor, och frågor som har att göra med både individuell och institutionaliserad maktutövning är onekligen viktiga. Men för att diskussioner om personer och makt skall föra framåt borde de aktivt kopplas till det projekt, den verksamhet, den institution, de utmaningar som det gäller att möta.
I det aktuella fallet alltså till en vision om hur det finlandssvenska framtidsinstitut skall se ut som kan bidra till att skapa bättre förutsättningar för att möta morgondagen.
Om eller då institutet grundas och börjar arbeta finns det med till visshet gränsande sannolikhet många redan etablerade aktörer som vill att det primärt skall beakta just deras behov och intressen.
Det finns också finlandssvenska aktörer som lätt glöms bort. Som till exempel de kyrkliga aktörerna. Så har det i hög grad varit. Borgå stift, dess prosterier och församlingar har sällan eller aldrig, med undantag för speciellt högtidliga sammanhang, rymts med i diskussionerna om den finlandssvenska framtiden. Det samma gäller de finlandssvenska frikyrkliga.
Fontana Media och Kyrkpressen är i detta sammanhang exempel på resurser som kunde och borde tas med i arbetet för Svenskfinland.
Att utreda vilka de finlandssvenska resurserna totalt sett är och hur de kunde aktiveras är en central uppgift för framtidsinstitutet. Det är inte fråga om att ännu en gång göra det arbete som andra redan har gjort. Det är fråga om att se det som andra kanske inte har sett eller endast sett skymten av. Och fram förallt är det fråga om att se hur man kunde hitta nya vägar och nya metoder för att ta de existerande resurserna i bruk på helt nya sätt i en helt ny verklighet.
Hur den verkligheten ser ut kan vi inte veta. Uppgiften för ett framtidsinstitut kan därför inte vara att beskriva framtiden. Uppgiften måste med nödvändighet vara att motiverande skissera en möjlig framtid.
Eller rättare sagt: att skissera möjliga framtider, möjliga morgondagar. Framtiden bör alltså ses i pluralis.
Detta är av största vikt för alla, men i synnerhet för varje minoritet. För dem gäller att utgående från en övergripande version skapa strategier för olika scenarier. De har helt enkelt inte råd att ta emot en enda framtid.
De – i det aktuella fallet vi – måste vara beredda på flera.
Ett framtidsinstitut som spänns för en enda kärra eller som planerar för en enda framtid är därför med stor säkerhet mera till skada än till nytta.
Och därför behövs alla ”goda krafter” även om det naturligtvis är så att den som betalar också sist och slutligen bestämmer vilka krafter de vill ha med. I det aktuella fallet alltså de finlandssvenska fonderna.
Av vissa inlägg i debatten att döma är det svårt för alla att acceptera denna självklarhet. Det finns just nu många som vill vara kalif i kalifens ställe.