Kamerorna har växlat, likaså motiven. Men bilderna fortsätter att fascinera.
Han visar bilder han gjort för en utställning. Avslappnade människor som frimodigt möter ens blick. Hur bär man sig åt?
– Att fotografera är en mental process, säger Jan-Erik Widjeskog. Som fotograf gäller det att använda sin fantasi, krypa runt, ställa och ordna och bli bekant med sitt objekt, ibland också roa. Människor som får finnas i sitt sammanhang har lättare att slappna av inför kameran.
Bilder började tidigt fascinera honom. Och så kom det sig att han sade upp sitt jobb på en båtindustri då han fick volontärplats på Jakobstads Tidning. Det var i februari 1970. Hans egen systemkamera var bättre än tidningens, så han använde den. Och fick mörkrumsjobbet på sin lott.
På en dagstidning förs man snabbt in i olika miljöer. Det kunde gälla svåra olyckor, besök av statliga tänstemän eller cirkus i stan.
Efter några år kom han över en filmkamera och började då frilansa för Finlands television. På den tiden hade man skild ljudbandspelare kopplad till kameran.
– Jag var lycklig när videokamerorna kom med ljud och bild i samma paket, men nu med den digitala tekniken kan problemet med ljud- och bildsynkroniseringen igen uppstå, bilden har en mer omständig väg att gå än ljudet. Men annars är dagens teknik på många sätt fantastisk, bra kvalitet, enkel och lätt.
Att lyckas trots liten budget
Vi sitter i Närpes När-tv:s studio. Hit kom han för tjugofem år sedan för att hålla en kurs för dem som startade upp projektet. Men När-tv charmade honom och han stannade. En timme i veckan sänder man program. Och här är det bara Närpes som gäller. Det nära perspektivet ger identitet. När-tv får bidrag från staden, men det är tittaravgiften som gör verksamheten möjlig.
– Det är stimulerande att göra saker då man får söka lösningar och med små medel få det att se så bra ut att folk är beredda att betala för programmen.
– Jag har märkt hur bra jag mår då jag tvingas använda min kreativitet. Det får fart på ens inre liv då man tvingas lösa problem, använda kompromisser och provisorier tills det fungerar. Jag önskar att alla skulle få uppleva det. I dag serveras så mycket färdigt.
Han minns sitt första besök i Estland efter att landet blev fritt, hur han nästan avundades deras chans att bygga upp från grunden.
Frilansjobbet med mycket helg- och kvällsarbete har passat honom.
– Det är tillfredsställande att kunna satsa totalt på det man gör. Men i motsvarande grad har jag fått avstå från annat. Jag har inte varit gift. Det känns som om den här livsföringen valde mig. Men jag har fått glädja mig över andras barn.
Läs profilen i sin helhet i Kp 2/2008.