Finlands ortodoxa kyrka förde en lika seg som svår självständighetskamp ända till år 1957. Först då erkändes kyrkans självständighet av den ryska ortodoxa kyrkan. I dag är förhållandet mellan kyrkorna gott.
I slutet av 1800-talet bildade de ortodoxa församlingarna i Finland ett ärkebiskopsdöme som hörde till den ryska kyrkan. En nationellt sinnad rörelse inom finska kyrkan sökte enträget efter självständighet. Då den ryska ortodoxa kyrkan efter ryska revolutionen mer eller mindre låg i spillror var tiden inne för den finska dotterkyrkan att lösgöra sig. År 1923 inträdde den som en självständig kyrka i Ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel som tog finländarna under sina vingars beskydd med hänvisning till de ostadiga förhållandena i Ryssland.
Under andra världskriget behövde Sovjetstaten den ryska kyrkans stöd, ett stöd som också efter kriget fick tjäna statens utrikespolitik. År 1945 fordrade Moskvas patriarkat i skarpa ordalag att den finska kyrkan skulle återförenas med den ryska kyrkan.
– Ukasen framkallade den andra akten i den finska kyrkans självständighetskamp som tog slut officiellt först år 1957. Först då erkände Moskvas heliga synod att Finlands ortodoxa kyrka inte längre är en dotterkyrka under Moskva utan en självständig systerkyrka under Ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, förklarar Juha Riikonen.
Dramatiska tider
De ibland till och med mycket dramatiska händelserna åren 1945-1957 har klarlagts av Riikonen i hans doktorsavhandling ”Kirkko politiikan syleilyssä” (Kyrkan i politikens omfamning.)
Att 1945 är utgångspunkten i avhandlingen beror på att det var det året som ryska kyrkan gick till offensiv för en återförening.
– I september kom Leningrads och Novgorods metropolit Grigori till Finland, berättar Riikonen.
– Han kom inte för att förhandla om en eventuell återförening utan för att diskutera detaljerna kring den med ärkebiskop Herman.
– För Grigori var det alltså helt klart att kyrkorna skulle återförenas och att det inte var speciellt mycket som Finland kunde göra åt den saken.
Diktatfasonerna irriterade finländarna, men situationen var mycket känslig. Den ryska kyrkans intentioner och intressen backades aktivt upp både i Sovjetunionen och av de folkdemokratiska ministrarna i Finlands regering.
– Inrikesminister Yrjö Leino gav order om att förhandscensuren skulle stöda metropolitens förslag, som fick aktivt stöd också av utrikesminister Reinhold Sventon, berättar Riikonen.
– De ortodoxa kyrkorna användes aktivt användes som politiska spelbrickor i det kalla kriget. Det här var så uppenbart att det oroade skyddspolisen, som befarade att den finska ortodoxa kyrkan kunde bli ett brohuvud för oönskad sovjetisk verksamhet.
Läs mera i Kp 2/2008.