Den amerikanska flickan mötte i Israel en finländsk student. På deras julvandring till Betlehem uppstod tycke. Att få fira jul i födelsekyrkan i Betlehem är mångas önskan. Judy Christian-Granberg har gjort det. Vandringen från Jerusalem till Betlehem julen 1979 förändrade hennes liv.
Judy Christian-Granberg har under hela sitt äktenskap med Håkan Granberg levt med åtminstone två kulturer. |
Judy var då au pair i en amerikansk missionärsfamilj i Jerusalem. Familjen drev ett gästhem. När Judy fick extra biljetter till en julkonsert undrade hon om någon ville komma med. Flera anmälde intresse men när kvällen kom hade ingen tid. Då frågade hon den finländska teologen Håkan Granberg om hans kvällsplaner.
– Så det var jag som först bjöd ut honom, säger hon. Men det fanns inga andra tankar än konserten då.
Det var en vecka före jul. Håkan berättade att han på juldagen tänkte gå till Betlehem och frågade om hon ville komma med.
– Vi gick tillsammans och jag tror vi tog bussen hem. Men i Israel firas tre jular så vi gick också dit på den grekisk ortodoxa och på den armeniska julen.
Och kärleken växte med fotstegen. Om landet han kom från visste hon inte mycket mer än att där är kallt. Och kyla har hon helst rymt ifrån.
Judy bjuder på glögg med äppelpaj efter hennes mormors recept i familjens hem i Österhankmo, Korsholm. De har köpt en gammal bondgård som de varsamt renoverar.
Hemmet speglar familjen. Håkans rötter till den österbottniska jorden. Judys förmåga att sprida hemtrevnad med enkla medel. Mycket kinesiskt. De flesta möblerna har de köpt secondhand i Hongkong.
Båda var redan då de träffades intresserade av mission. Nu har de bakom sig sjutton år som missionärer i Hongkong.
– Det är bra att stanna länge, man lär känna folk och det är lättare för barnen att inte kastas hit och dit utan få gå i samma skola.
Hon klagar inte på livet i miljonstaden. Att det inte gick att skicka ut barnen ensamma störde inte henne.
– Jag var ute med dem. De lekte och jag kunde läsa en bok, leka med dem eller prata med någon annan. Jag tycker om mina barn. Vi gjorde mycket tillsammans och gör det ännu. Visst kunde det vara stressigt, men det kan det ju vara här också.
Läs profilen i sin helhet i Kp 51-52/2007.